Läkarna ger ofödda flickan en dödsdom – men mammas oväntade fråga får hela rummet att tystna

Att få veta att barnet som växt i din mage i flera månader inte kommer att överleva är nyheter som inga blivande föräldrar ska behöva få.

För den längtan och kärlek som infunnit sig för den lilla människan du inte ens har träffat än är så stor att den inte går att förklara om du inte känt den själv.

Keri och Royce Young från Oklahoma, USA, fick reda på att deras dotter Eva inte skulle leva mer än en kort stund efter födseln.

Eva växte i livmodern, men hon hade ingen hjärna. Och det skulle inte dröja efter förlossningen innan hon blev en ängel.

Men trots det fruktansvärda beskedet hade Keri en viktig fråga till läkarna.

Trots att det var flera månader kvar av graviditeten och att många antagligen valt att avsluta den i förtid så frågade Keri om hon kunde behålla Eva och föda henne när tiden var inne. Och det fanns en väldigt speciell anledning till detta. En anledning som var lika vacker som osjälvisk.

Och Royce var så imponerad av sin fru mitt i detta mörker att han valde att dela med sig av berättelsen på sociala medier.

Inlägget må vara långt, men ack så läsvärt.

”För någon kväll sedan innan jag skulle åka till New Orleans tittade jag på min vackra fru som sov stillsamt på soffan.

Jag såg på henne medan hon låg där, hennes stora mage med vår dotter som sparkade, en dotter som inte kommer att leva i mer än några dagar och det blev så överväldigande hur otrolig den här kvinnan är. Jag är författare så när jag känner något brukar jag skriva ner det.

Så jag tog fram min telefon och började skriva det jag tänkte på. Och jag insåg att ikväll, när jag sitter flera hundra mil bort på ett hotellrum (speciellt efter att jag träffat en grym pojke som heter Jarrius, som varit på All-star helgen, som behöver en ny lever) att istället för att bara hålla detta för mig själv som jag brukar, ska jag berätta för precis alla hur fantastiskt Keri Young är. (Jag saknar henne också fem sekunder efter att jag lämnar huset för en resa och jag tänker på henne varje sekund jag är borta.”

”Jag tänkte tillbaka på den stunden då vi fick veta att Eva inte var perfekt, och på hur Keri, 30 sekunder efter att läkaren sagt att vår bebis inte har en hjärna, tittade upp på läkaren genom gråten och frågade, ’om hon kunde bära henne tiden ut och om det gick att donera hennes organ?’ Jag minns hur läkaren satte en hand på hennes axel och sa ’Lilla vän, vad modigt av dig att säga så. ’Som vad snällt, men kom igen.’”

”Men Keri menade det. Där satt jag, modfälld och förtvivlad, men blev för en liten stund upplyft av respekt för henne. Jag var en åskådare till mitt eget liv och tittade på en superhjälte som fick sina superkrafter. I det som var den mörkaste stunden i hela hennes liv, när hon fick reda på att hennes bebis skulle dö.

Det tog henne mindre än en minut att börja tänka på någon annan och på hur hon kunde hjälpa. Det är en av de kraftfullaste saker jag någonsin fått bevittna. Under de åtta år som jag varit gift, (och femton år som ett par) har jag upplevt många stunder som fått mig att stanna upp och tänkta, ’Herregud, jag är gift med henne, lyllos mig.’

Men detta var något annat. Det slog mig att jag inte bara var gift med min bästa vän, utan med en väldigt anmärkningsvärd och speciell människa.”

”Hela processen har varit tuff, jag säger det som om jag satt på åskådarbänken som resten av er. Keri har suttit i diket hela tiden, känt varje spark, varje hicka, varje vändning. Hon påminns varje sekund av varje dag om att hon bär ett barn som kommer att dö.

Hennes rygg värker. Hennes fötter är ömma. Hon genomlever allt det roliga som en graviditet medför. Men ljuset vid slutet av hennes nio månader långa tunnel kommer att bli till ett mörker hon aldrig känt innan, bara ett par timmar eller dagar efter att Eva är född.

Hon är den som kommer att behöva ta i tu med allt som kommer med att få en bebis. Hennes mjölk kommer att komma, återhämtningsprocessen med mera. Men utan en mysig, mjuk och vacker bebis att titta på för att minnas att allt var värt det.”

”Vi gjorde vårt val att bära Eva tiden ut av en hel del anledningar, men den främsta var för att donera hennes organ.

Vi säger inte det för att försöka låta som bra människor eller så. Det var vara en praktisk lösning som slog oss innan det gick upp för oss att Eva lever och hon förtjänar att träffa sin mamma och pappa. Det gav oss mening att fortsätta.

Att donera slog Keri bara sekunder efter att vi fick veta. Och känslan av att få hålla och pussa vår dotter kommer att vara något vi minns för alltid. Men gåvorna hon har i sin kropp är det som verkligen betyder något. Och Keri såg det nästan direkt. Pojken, Jarrius bar en tröja där det stod: ’Det krävs liv för att rädda liv.’ Jag kunde inte släppa det på hela dagen.”

”Det finns en annan familj där ute som hoppas på ett mirakel för deras bebis, med vetskapen om att någon annans bebis kommer att behöva dö först. Eva kan bli det miraklet.

Vi närmar oss mållinjen, och trots att det kommer att vara fantastiskt att få springa genom bandet och få träffa Eva, kommer det med ett pris. Vi kommer att åka till sjukhuset för att föda, men vi kommer att åka hem utan en bebis.

Människor säger saker som att, ’Jag skulle inte ändra på något efter en sådan prövning men jag kommer inte att säga det. Jag skulle visst ändra på det om jag kunde. Jag vill att min dotter ska vara perfekt.

Jag vill att hon ska blåsa ut sina ljus på hennes första födelsedag.

Jag vill se henne slå huvudet i soffbordet när hon försöker lära sig att gå.

Jag vill se hennes dyra mobilräkning efter att ha sms:at med killar.

Jag vill gå med henne ner för altargången.

Jag vill ändra på allt så otroligt mycket. Men jag kan inte. Det här är vår verklighet. Och det finns ingenting som kan ändra på det.”

”Varje gång Harrison gör illa sig eller behöver dra bort ett plåster brukar Keri fråga honom, ’Är du tuff? Är du modig?’ och vår lilla pojke nickar och säger, ’Jag är tuff! Jag är modig!’

Jag tittar på Keri nu och jag behöver inte ens fråga. Hon är TUFF. Hon är MODIG. Hon är otrolig. Hon är anmärkningsvärd. Hon är skuren ut ett annat material som kombinerar vett, skönhet, mod, fånighet, karaktär och integritet till en helt spektakulär kvinna. Och på något sätt blev hon min fru.

Inte för att jag behöver någon hemsk situation som denna för att se det, men det fick mig att vilja berätta om det för alla.”

Eva föddes och dog den 17 april 2017.

Jag kan inte göra annat än att fälla en tår för Royce, Keri och deras livsöde. Och jag beundrar dem verkligen för att vara så starka och osjälviska i en mörk tid som denna.

Dela gärna Royce fina inlägg för att hedra Keri och hennes styrka.

Vila i frid Eva.