På en promenad genom skogen i England för några år sedan snubblade fotografen Sid Saunders nästan omkull.
Det var när han tog en omväg i skogen – för att undvika stora regnpölar på vägen – som hans fot slog i något hårt.
Först trodde Sid att han slagit i en stubbe, men när han tittade närmare upptäckte mannen att det inte var något gammalt träd som stod upp från marken.
Det var istället en liten, mossig gravsten som knappt orkade leta sig fram genom buskagen.
Saunders kunde inte låta bli att titta närmare på den märkliga lilla stenen.
Han såg hur smutsig och mossig den var, så han tänkte att han skulle putsa upp gravstenen tills dess forna prakt.
”Jag bestämde mig för att gå tillbaka nästa dag och städa upp lite, plus området runt omkring gravstenen”, berättar Sid Saunders för The Dodo.
I takt med att han började ta bort löv och mossa såg han att det fanns en inskription på den gamla stenen.
När all smuts och mossa hade tagits bort insåg Saunders att detta inte var en vanlig gravplats. Det var tillägnad någons älskling – som tydligen avlidit 1882.
”Till minne av lilla Duchie”, stod det på gravstenen.
Han insåg snart vem som blivit begravd där, för över 130 år sedan.
Det fanns också en liten bild av en kanin, inristad bredvid bokstäverna: ”Född augusti 1869. Död december 1882.”
Saunders trodde att den lilla graven eventuellt tillhörde en hund, men gravplatsen var tillägnad någon som var mycket mindre.
”Jag blev väldigt förvånad och chockad”, säger Sid som blev känslomässigt berörd:
”När jag gick tillbaka och städade upp det såg jag den lilla inristningen av en kanin och insåg att det förmodligen var en holländsk kanin”.
Holländsk kanin eller vardagligt kallad holländare, är populära som sällskapsdjur och lätt identifierbar genom sitt karakteristiska färgmönster. En gång i tiden var holländare den mest populära av alla kaninraser och i England fanns det väldigt många uppfödare.
Med kärlek, trygghet och bra tillgång till mat kan kaniner bli 10 år eller äldre.
”Duchie” fick leva till den mogna åldern av 13 år och var säkert en kär familjemedlem – kanske var det därför han eller hennes ägare lät tillverka en specialgjord gravsten?
Husdjur är familjen, trots allt.
”Han måste ha haft det väldigt bra om han fick leva så länge”, säger Sid Saunders.
Marken ”Duchie” begravdes på har varit en del av privat egendom sedan 1800-talet, enligt Sid.
Det mest troliga är att kaninen bott hos ägarna till marken. Numera är det ett friluftsområdet som består av en rad vandringsleder, där människor rör sig överallt.
Ändå var det som att ingen sett den lilla graven på väldigt många år.
Och även om ingen vet säkert hur och varför lilla ”Duchie” begravdes här, så är en sak säker: ”Duchie” var en väldigt älskad kanin.
Sid Saunders fina återupptäckt gör att vi djurälskare fick ta del av denna fina lilla historia, 130 år senare.
Tack Sid för att du städade upp gravplatsen och delade med dig av ”Duchies” berättelse.
Alla som har husdjur eller haft husdjur vet hur mycket de betyder för oss och hur viktigt det är med ett fint avslut.
Dela gärna vidare denna historia om du också älskar djur!
