Sophie var en normal, frisk 2-åring – fram till den 18 maj, 2017.
När hon blev sjuk, trodde föräldrarna Shelby och Jonathan att deras tvååriga dotter Sophie led av allergier.
Hon kämpade för att andas och hennes läkare misstänkte astma. Men det skulle snart stå klart att situationen var mycket värre.
Sophie var inbokad för ett allergitest några dagar därpå. Men hon kom aldrig att ta testet.
Hon slutade andas en natt.
Det var alla föräldrars värsta mardröm. Shelby och Jonathan rusade iväg för att ringa ambulans. Minuter senare var de på väg till sjukhuset.
Det var först då läkarna kunde bekräfta att Sophie led av någonting mycket värre än astma och allergier.
Läkarna upptäckte en massa stor som en tennisboll i lilla Sophies bröst. Hon hade drabbats av T-cellslymfom. Cancer. Den unga flickan kämpade plötsligt för sitt liv.
Tyvärr, lyckades den aggressiva kemoterapin inte hindra cancern från att sprida sig. Behandlingarna påverkade Sophies förmåga att gå, prata, använda sina händer och äta.
Medan lilla Sophie kämpade för sitt liv, tillbringa föräldrarna otaliga timmar vid sin dotters sida på sjukhuset.
Sophies mamma, Shelby, var ständigt närvarande vid sin dotters sida. Shelbys enda tankar var på Sophie och hennes behandling.
Hennes försvagade kropp behövde en stamcellstransplantation.
I denna kaotiska och svåra situation, noterade mamman en särskild sjuksköterska som kämpade hårt för att gå obemärkt förbi. Men Shelby iakttog henne.
Efter att ha knäppt en bild när sköterskan hade vänt ryggen till, publicerade Shelby bilden på en Facebook-sida som föräldrarna hade skapat för att dokumentera Sophies kamp mot sjukdomen.
”Jag ser er”, skrev Shelby när hon avslöjade allt hon hade bevittnat under dotterns behandling.
Mamma Shelby skriver:
”Jag ser er. Jag sitter på den här soffan hela dagen och, jag ser er. Ni försöker så hårt för att jag och mitt barn inte ska märka er.
Jag ser era ansikten sjunka ihop lite när hon ser er och börjar gråta. Ni försöker på så många olika vis att lugna hennes rädslor och vinna över henne på er sida. Jag ser att ni tvekar innan ni sticker henne eller drar bort hennes bandage. Ni säger ’förlåt’ fler gånger på en dag än vad de flesta människor säger ’tack’…”
”Jag ser alla gummiarmband på era armar och lindade runt era stetoskop, ett för varje barn ni har tagit hand om och älskat.
Jag ser er stryka era händer över hennes skalliga lilla huvud och stoppa om henne i täcket. Jag ser er hålla om den gråtande mamman som får de dåliga nyheterna. Jag ser hur ni försöker jobba vid datorn samtidigt som ni håller om barnet vars mamma inte kan vara där på sjukhuset med henne.”
”Ni lägger allt som händer i era liv åt sidan i 12 timmar i sträck för att ta hand om väldigt sjuka och ibland döende barn. Ni går in i varje rum med ett leende, oavsett vad som händer där inne. Ni ser Sophies namn på schemat och kommer tillbaka för att titta till oss, även när hon inte är er patient.
Ni ringer läkaren, blodbanken och apoteket så många gånger som det behövs för att ge mitt barn vad hon behöver i tid. Ni tittar till mig lika ofta som ni tittar till henne. Ni sitter och lyssnar på mitt tjat i 10 minuter, trots att era telefoner ringer och trots att era att-göra-listor är milslånga.”
”Jag ser er. Alla ser er. Inga presentkorgar eller kort i världen kan uttrycka hur uppskattade ni är. Ni är Jesus för oss varje dag. Våra barn skulle inte ha fått vad de behövde utan er. Mammor som jag skulle inte vara lugna eller känna oss hörda utan er. Ni räddar våra bebisar och vi hade aldrig kunnat göra detta utan er.”
Shelbys hjärtskärande meddelande rörde inte bara sjuksköterskorna som hon skrev inlägget för, utan också andra föräldrar som upplevt liknande situationer och som också såg att undersköterskor och sjuksköterskor är hela ryggraden på sjukhuset.
Det går inte att föreställa sig hur tuffa deras arbeten är – de är med i alla föräldrars värsta tid i livet, om och om igen, varje dag.
Tyvärr fick Sophie aldrig chansen att växa upp och säga ”tack” till alla sköterskor som kämpat för att hålla henne vid liv.
Hennes lilla kropp klarade inte av alla behandlingar och den aggressiva cancern.
Hon blev sämre igen den 22 december 2017 och familjen bestämde sig för att dra tillbaka behandlingen. Sophie var färdig.
Föräldrarna Shelby och Jonathan fick 13 dagar med mys, läsning, sång, filmtittande och massa, massa kärlek innan Sophie somnade in i deras armar den 4 januari 2018.
”Mitt mål genom hela den här processen har varit att vara öppen och ärlig och uppmärksamma vad som verkligen händer under en kamp mot cancern. Jag har inte förskönat de dåliga dagarna men, jag har också kunnat visa det fantastiska arbete som Herren har gjort genom det här. Jag hoppas kunna fortsätta göra så medan vi går vidare utan henne”, säger Shelby.
Cancer är verkligen det värsta som finns. Speciellt när det drabbar barn.
Sophies historia är en påminnelse till oss alla, att leva alla dagar som om det vore de sista. Att älska som om det inte fanns någon morgondag.
Hennes berättelse visar också alla sköterskor och andra medarbetare som förtjänar att uppmärksammas.
Som läkare, hjälpredor, lekkamrater, berättare, rådgivare och tröstare berör de otaliga liv – och de bryr sig inte bara om deras små patienter utan tar hand om deras hela familjer på samma gång.
Utan att tveka, går de in i en kamp som många av oss ber att få undvika. Och de gör det dag efter dag från en familj till en annan.
Dela mamma Shelbys ord om sköterskor och sjukhusmedarbetare så att fler människor där ute kan inse vilket fantastiskt jobb de gör. Det förtjänar de verkligen.
