Man vet inte vad man har förrän det är borta, heter det som bekant.
Och tågkonduktörerna i Tulsa, Oklahama, som blev vänner med flickan Rio som vinkade till dem varje dag, kan skriva under på detta.
För tre år efter att de börjat vinka till flickan, upptäckte tågkonduktörerna en dag att Rio inte längre stod vid sitt fönster. Men de såg en skylt, som krossade deras hjärtan.
Briana Hefley Shepard skrev ett hjärtvärmande inlägg på Facebookgruppen Love What Matters, och du kan läsa det här nedan:
”Mitt familjeföretag flyttade in i deras nya lokaler för ungefär tre år sen, det är precis vid järnvägsspåren, vilket innebär att du har första parkett att se alla tågen i aktion. Rio lever för det.
Det dröjde inte länge innan konduktörerna upptäckte att Rio vinkade till dem, och de började vinka tillbaka. Med tiden blev det en ritual. De blåste i sina visselpipor och hon sprang till fönstret, de öppnade sina, och alla vinkade och log brett. Jag blev rörd nästan varje gång.”
”Men så för några veckor sen började Rio skolan. Det blev tuffare för mig än vad jag väntat, men det slog mig att det var som allra tuffast den första dagen när tåget kom.
De blåste i sina visslor, de öppnade sina fönster, men de möttes bara av mig som stod där gråtande och försiktigt vinkande. Nästa dag gjorde jag en skylt. Jag skrev: ’Hon har börjat skolan’. Jag hörde visslan och sprang till fönstret och höll upp min skylt. Det var för tre veckor sen”.
”Om jag grät!”
”I morse, bara minuterna efter att jag gått in i vår affär, knackade någon på dörren. Det var en man i en ljusgul tröja. Jag trodde först han var en byggarbetare som kom för att prata om bygget, för det är så vi gör här. Men jag hade fel. Han var här för att fråga om en liten blond flicka som brukade vinka till tågen.
Han visade sig vara en av konduktörerna, och de hade alla frågat sig vad som hänt henne. I dag hade de ett kort tåg, så de stannade vid spåren, gick till vår byggnad och knackade på vår dörr. Om jag grät! De hade sett min skylt, men hade inte kunnat se vad det stod. De antog att hon börjat skolan, men de ville försäkra sig om att det faktiskt var så. Han berättade att hennes vinkningar gjort deras dag. I tre år delade de alla de här ögonblicken”.
”De sa att de ville göra något för henne eftersom de saknar henne. Han frågade om han kunde skicka henne något, och jag sa självklart ja! Nu ska de skicka henne en födelsedagspresent om några veckor.
Att få uppleva den här oväntade vänskapen som pågått de senaste åren är inget annat än magiskt. Att få veta att det betydde lika mycket för dem som det gjorde för oss, fyller mig med kärlek och hopp. Besöket i dag och deras vänskap till Rio har bekräftat min tro på godhet och mänskligheten. Det här är ögonblicken jag alltid kommer att minnas.”
Rio kommer alltid att komma ihåg när hon stod vid fönstret och tittade efter tågen, vinkade till konduktörerna och hörde dem blåsa i deras tågvisslor bara för hennes skull.
Det här visar att en smula vänlighet räcker väldigt långt, precis som den vänlighet som tågarbetarna visat flickan påverkat henne för alltid.
Den här historien är ett underbart exempel på vänskap och hur något så litet kan göra så stor skillnad – vi ska aldrig tveka att göra något snällt för en främmande person.
