I dag sprids ofta glättiga och förskönade bilder av folks verklighet via sociala medier. Det kan skapa onödig press i ett redan stressigt samhälle. Vintern kan vara en tuff årstid för många, och jag tror att det är just därför den här historien om en mamma och hennes son blivit så populär – och samtidigt så viktig att sprida vidare.
En mamma la nyligen upp en bild på Facebook som nu spridit sig som en löpeld. På bilden kan man se ett litet hjärta målat på en liten handled. Den föreställer Liz Petrones son som kämpar mot sin ångest. Liz skriver så här i inlägget:
– Kanske är det sättet som årstiderna ändras, lite i taget långsamt tills det inte längre är långsamt och det blir kallt så snabbt att du svär vid varje inandning. Från den varma luften i början av hösten tills man andas ut den där dimmiga röken i varje utandning kring jul och nyår, skriver hon.
Mamman fortsätter:
– Eller kanske är det bara att han frågat mig varje morgon sedan han började skolan i september: ”Mamma, är det jul i dag?”. Och jag bara skrattar och säger: ”nej min älskling, det är ett tag kvar”. Men nu är det ju snart dags och hans förväntningar är så höga att jag tror han snart spricker!
Liz skriver också att hon fick höra att sonen grät när skolbussen kom och hämtade honom. Hon försökte trösta honom och sträckte sina händer mot fönsterrutan medan bussen åkte iväg. Morgonen därpå satt de tillsammans vid busshållplatsen. Mamman tog fram en penna ur sin ficka.
– Jag tog tag i hans handled, pussade på hans vener där blodet som vi delar strömmar genom hans ådror och ritade detta hjärta.
– Jag vet att det ibland är svårt därute, sa hon till sin son samtidigt som bussen började närma sig hållplatsen.
– Jag vill att du ska titta på det här hjärtat varje gång det känns lite tufft. Jag vill att du ska titta och komma ihåg att oavsett vad som händer därute så finns det alltid någon som väntar på dig när du kommer hem. Någon som älskar dig.
Bussen stannade till. Sonen stegade fram och klev på den.
– Den här gången tittade jag ordentligt när hans ansikte dök upp i fönstret. Jag väntade på att han skulle se mig, att han skulle le eller vinka eller till och med gråta. Men han tittade inte ens på mig. I stället tittade han på sin handled. Jag vet att det många gånger kan vara tufft ute i vardagen för många av oss. Jag vet att julhelgen kan förstärka sådana känslor, precis som kylan och mörkret. För mig är det så. Men kanske är det just denna enkla sak som vi måste komma ihåg. Det kanske inte löser alla våra problem, men det kan vara en lättnad och tröst bara att få höra och veta att någon älskar dig.
Nu delar vi detta vidare för att sprida mammans viktiga budskap!
