Äkta kärlek är starkare än allt sägs det, kanske är det därför man svär att man ska ställa upp för varann och vara lojala ”tills döden skiljer oss åt”, när man gifter sig. Alla håller inte sitt löfte, men det gjorde Michael Banks, vars berättelse har berört tusentals på djupet.
”Jag har ett stort hål i mitt hjärta, och jag fruktar att det aldrig kommer att fyllas”, säger maken enligt sidan Love What Matters, som delat hans starka berättelse.
Första gången Michael Banks såg Laurin var på en dejtingsida på internet. Bilderna visade en leende kvinna utan hår på huvudet, då hon precis genomgått cancerbehandling som hon repat sig från.
För Love What Matters berättar Michael att han först scrollade förbi Laurins bilder, men när hon fortsatte att dyka upp i hans flöde så kunde han inte undgå att fascineras av kvinnan han såg.
”Jag blev imponerad av hennes mod, att hon vågade blotta sig så. Efter ett tag så bestämde jag mig för att skicka ett meddelande till henne”, berättar Michael.
Det meddelandet skulle vara början på någon stort. Laurin och Michael fattade tyckte för varann genom många, långa samtal. Allt kändes naturligt, berättar Michael, och han visste tidigt att han ville vara med Laurin för resten av deras liv.
Friade på en resa
Åren som följde hann Michael och Laurin uppleva mycket tillsammans. Kära reste de runt och såg världen tillsammans, och vid en tripp till Niagarafallen bestämde sig Michael för att fria.
Laurins svar blev ett solklart ”ja”, men kort efter att de förlovat sig kom cancern tillbaka. Denna gång skulle den inte gå att behandla.
Gav döende hustrun hennes drömbröllop
Från den dagen Laurin fått sitt dödsbesked så visste Michael att det var en tidsfråga innan hon kunde försvinna ur hans grepp. Han insåg att de inte hade någon tid att förlora, och sköt därför bak bröllopet så att Laurin skulle få uppleva det innan hennes låga slocknade.
Vigseln och den stora festen blev det som Laurin drömt om i hela sitt liv, och allt förevigades i bilder som nu berör tusentals.
Bara några månader efter bröllopet somnade Laurin in i sin makes armar, en kväll i deras gemensamma hem.
Såhär skriver Michael:
”Vi visste att vår tid var kort, men vi trodde att vi hade månader kvar, inte timmar. Laurin kunde inte bli bekväm någonstans. Jag tillbringade kvällen med att hjälpa så mycket jag kunde – vi fortsatte att ge henne morfin var 15:e minut, vilket inte ens verkade hjälpa. Så småningom lyfte jag upp henne och bar henne till vår säng. Inom några minuter hade hon gått bort”, berättar Michael.
När han tittar tillbaka på sin tid med Laurin känner han sig tacksam, berättar han.
”Jag har ett stort hål i mitt hjärta, och jag är rädd att det aldrig kommer att fyllas. Men jag har så många fantastiska minnen från vår tid tillsammans. Till vi ses igen, min kärlek.”, avslutade Michael.
