I dagens värld är det många människor som förväxlar pengar med framgång.
Att ha det största huset, bästa bilen, finaste kläderna och den senaste tekniken kan visserligen göra dig glad för en stund, men den glädje som kommer från prylar är flyktig.
Det finns alltid något nytt och bättre att köpa, något som tar uppmärksamheten från familjen, som ersätter din inre frid och annat som verkligen betyder något.
Butiksägaren i denna fiktiva berättelse kan verkligen lära oss ett och annat om just detta.
Hur hans vänlighet förändrade livet för några hungriga små pojkar är inget annat än inspirerande och därför kunde jag inte låta bli att dela den med er.
Och det hela börjar med några vanliga marmorkulor…
Så här berättar mannen som blev vittne till händelsen:
Jag var nere i matbutiken vid hörnet och skulle köpa några potatisar när jag upptäckte en tunn liten pojke. Han var ovårdad men ren och tittade hungrigt mot en korg nyplockade gröna ärtor.
Jag betalade för mina potatisar, men var tvungen att gå förbi hyllan med de gröna ärtorna, eftersom jag är svag för ärtor tillsammans med potatis.
Medan jag begrundade ärtorna kunde jag inte undgå att höra konversationen mellan herr Miller (butikschefen) och den rufsiga lilla pojken bredvid mig.
”Hej Barry, hur mår du i dag?”, sade butikschefen.
”Hej, herr Miller. Jag mår bra, tack. Jag beundrar bara dina ärtor, de ser jättegoda ut.”
”De är verkligen goda, Barry. Hur mår din mamma?”
”Hon mår bra. Hon blir starkare för varje dag”, svarade pojken.
”Vad bra. Finns det någonting jag kan hjälpa dig med?”
”Nej, herrn. Jag beundrar bara ärtorna.”
”Skulle du vilja ha några att ta med dig hem?”, frågade herr Miller.
”Nej, herrn. Jag har tyvärr inget att betala med.”
”Tja.. Vad har du att ge mig i utbyte mot några av de där ärtorna?”
”Det enda jag har är min marmorkula här”, svarade pojken.
”Är det sant? Låt mig ta en titt”, sa herr Miller och studerade kulan.
”Här är hon. Vacker som få”, sa pojken.
”Jag ser det. Hmm, det enda problemet är att den här är blå och jag är mer förtjust i röda. Har du en likadan kula där hemma, fast röd?”, frågade butikschefen.
”Inte exakt, men nästan”, svarade pojken.
”Vi säger så här. Ta den här påsen med ärtor med dig hem. Nästa gång du är i krokarna kan du väl komma in och låta mig få en titt på den där röda kulan”, sa herr Miller till pojken.
”Det lovar jag. Tack så mycket, herr Miller!”.
Fru Miller, som stod i närheten, kom över för att hjälpa mig. Med ett leende sa hon:
”Det finns två andra pojkar, precis som honom, som bor här i närheten. Alla tre är väldigt fattiga. Jim (butikschefen) älskar att förhandla med dem. De köpslår med ärtor, äpplen, tomater eller vad som helst. När de kommer tillbaka med sina röda kulor – och det gör de alltid – så bestämmer han sig för att han inte gillar rött trots allt. Och så skickar han hem dem med en ny påse matvaror, i utbyte mot en grön eller orange kula nästa gång de kommer tillbaka till affären.”
Jag lämnade affären med ett leende, jag var väldigt imponerad av butikschefen.
Kort därefter flyttade jag till en annan stad, men jag glömde aldrig historien om den här mannen, de fattiga pojkarna och hur de förhandlade om marmorkulorna.
Flera år passerade. Det ena snabbare än det andra. Men nyligen återvände jag till mina gamla hemstad, för att besöka några gamla vänner där. Nästan direkt fick jag höra att gamle herr Miller hade gått bort, alldeles nyligen.
De skulle tydligen ha hans begravning senare på kvällen och eftersom att mina vänner ville gå så bestämde jag mig för att följa med.
När vi anlände slöt vi oss till raden av de andra som stod i kö för att möta släktingar av den bortgångne och för att erbjuda de stödjande ord vi kunde.
Framför oss i kön stod även tre unga män.
En hade militäruniform, de två andra hade vårdade frisyrer, mörka kostymer och vita skjortor – alla var väldigt professionellt klädda. De gick fram till fru Miller, stod tätt ihop och log vid hennes makes kista.
Varje ung man kramade henne, kysste henne på kinden, pratade en kort stund med henne och gick vidare till kistan.
Hennes ögon följde efter pojkarna. De gick fram till kistan, stannade till kort och la sina varma händer över den kalla handen i kistan. Varje ung man som lämnade platsen gjorde det med tårar i ögonen.
När det var vår tur att möta fru Miller berättade jag för henne vem jag var och påminde henne om historien från många år sedan och vad hon då hade sagt till mig om hennes makes förhandlingar om kulorna.
Med blänkande ögon tog hon min hand och ledde mig till kistan.
”De tre unga männen som nyss lämnade var de pojkarna du nyss berättade om. De förklarade precis hur mycket de uppskattade sakerna som Jim ”bytte” med dem. Nu, till sist, när Jim inte kunde ändra sig angående färg eller storlek på kulorna… så kom de för att betala sin skuld”, sade hon och fortsatte:
”Vi har aldrig haft speciellt mycket pengar eller varit rika, men just nu skulle Jim betrakta sig själv som den mest förmögna mannen i världen”.
Med kärleksfull mildhet lyfte hon sin makes livlösa fingrar.
Vilande där under låg tre vackert lysande röda kulor.
Människor kommer att minnas våra goda gärningar och inte våra ord. Livet mäts inte av antalet andetag vi tar, utan av de ögonblick som fått oss att tappa andan.
Det finns inte mycket finare än att sträcka ut en hand och hjälpa dina medmänniskor, hur liten gesten än må vara.
Idag, jag önskar er en dag med små och vanliga mirakel:
En nybryggt kanna kaffe som du inte behövde göra själv …
Ett oväntad telefonsamtal från en gammal vän …
Grönt trafikljus på väg till jobbet …
Den snabbaste kön i snabbköpet …
En låt på radion där du kan sjunga med …
Att dina nycklar är där du lämnade dem.
Dela detta med de människor du aldrig kommer att glömma!
