Tweet about this on Twitter Pin on Pinterest Share on Facebook

Farfar och barnbarnet besöker äldreboendet varje lördag – men en dag förändras allt

Du möter människor som glömmer dig och du glömmer människor du mött. Men ibland möter du människor du inte glömmer – det är de som är dina äkta vänner.

Ibland kommer vänskap i oväntad form och precis så är det i denna fina berättelse.

Pojken som är författare till denna fiktiva historia tillbringar nämligen alla sina lördagar med farfar på ett mycket speciellt sätt, utan att någon egentligen vet varför.

Men till slut avslöjas allt.

Så här berättar pojken:

Varje lördag åkte jag och min farfar till ett äldreboende, som låg några kvarter från vårt hus. Farmor var inte lika entusiastisk, hon såg hellre att jag tillbringade helgerna med mina kompisar, istället för jämt vara med farfar. På våra lördagsuflykter besökte vi många av de gamla och sjuka människorna som levde på boendet. De bodde där eftersom de inte längre kunde ta hand om sig själva.

Min farfar sa alltid till mig: ”Den som hälsar på de sjuka, fyller dem med liv”.

Vi började alltid med att besöka tant Sokol. Hon kallades ”Kocken”, eftersom hon konstant pratade och skröt om vilken känd kock hon varit en gång i tiden. Folk reste långa vägar till hennes restaurang, bara för att få smaka hennes berömda kycklingsoppa.

Flickr / ccdoh1 / Audrey Blows 

Sedan brukade hälsade vi på herr Meyer, som vi kallade ”Skojaren”. Han brukade alltid berätta roliga historier när vi satt vi hans bord. Vissa kanske mindre roliga, en del förstod jag inte ens. Meyer skrattade alltid mycket åt sina egna skämt, ofta tills hela hans kropp skakade och ansiktet blev knallrött. Då kunde inte farfar och jag låta bli att gapskratta också.

Bakom nästa dörr bodde gubben Lipman, även kallad ”Sångaren”. Han älskade att sjunga för oss och hans vackra röst kunde verkligen fylla ett helt rum. Den var stark och ren. Ofta var den så smittsam att vi inte kunde låta bli att sjunga med.

Vi träffade också tant Kagan, som vi brukade kalla ”Mormor”. Hon visade oss alltid foton av sina barnbarn. Korten låg utspridda över hela rummet, i ramar och fotoalbum.

Hemma hos tant Schrieber var det också fullt av minnen. Minnen som kom till liv när hon berättade om sina äventyr. Därför fick hon smeknamnet ”Kom-ihåg-kvinnan”.

På äldreboende började även den gamle mannen Krull, som vi kallade ”Den tysta”. Han sa aldrig mycket, men lyssnade alltid på farfar och mig. Han log och nickade när vi pratade. I slutet av samtalet sa han att vi alltid var välkomna tillbaka nästa vecka. Det sa förresten alla, berättade kvinnan i receptionen.

Flickr/UlrichJoho

Varje vecka gick vi bort till äldreboende, oavsett väder. Tillsammans hälsade vi på våra vänner, ”Kocken”, ”Skojaren”, ”Sångaren”, ”Mormor”, ”Kom-ihåg-kvinnan” och ”Den tysta mannen”.

Men en dag blev min farfar väldigt sjuk. Han fick läggas in på sjukhus. Läkarna berättade att det såg mörkt ut.

Lördagen kom och det var återigen dags att besöka äldreboendet. Men hur skulle jag göra utan farfar? Jag kom ihåg någonting han sa till mig en gång: ”Låt ingenting stå mellan dig och en vänlig handling”.

Så jag gick dit ensam, eftersom den som besöker de sjuka, ger dem liv.

Alla blev överlyckliga när de såg mig, som vanligt.  Men samtidigt undrade alla var min farfar hade tagit vägen. När jag berättade att han låg på sjukhus såg de alla hur ledsen jag var.  De gjorde sitt bästa för att muntra upp mig.

”Kocken” avslöjade några av hennes hemliga ingredienser, ”Skojaren” drog några av sina vassate och senaste vitsar. ”Sångaren” sjöng för mig och ”Mormor” visade mig foton. Under tiden berättade ”Kom-ihåg-kvinnan” spännande historier. ”Den tysta mannen” satt mest och lyssnade och kvinnan i receptionen tackade mig för att jag kommit.

Flickr/pudgeefeet/I

Dagarna gick och farfar blev kvar på sjukhuset. Han åt ingenting, han kunde inte sitta upp och han kunde inte heller prata. Jag satt långt bort från honom, så att han inte skulle se hur mycket jag grät.

Sjukhusrummet, som var väldigt mörkt och tyst, blev plötsligt ljusare när dörren öppnades.

”Är det här festen är?”, hördes en välbekant röst fråga.

Jag tittade upp och såg ”Skojaren”, tätt följd av resten av gänget från äldreboendet. Till och med kvinnan från receptionen var där!

De pratade och skrattade med min farfar. ”Skojaren” drog några nya vitsar och när han var klar skrattade alla så att de grät.

Farfar fick ett kort från ”Mormor”, som hennes barnbarn ritat. ”Sångaren” sjöng och ”Kom-ihåg-kvinnan” berättade om dagen när farfar kom och hälsade på dem, trots en snöstorm, för att ge henne rosor när hon fyllde år.

Innan jag visste det var besökstiden slut och alla sa adjö.

Den kvällen åt min farfar ordentligt igen. Snart kunde han sitta upp och även gå utan stöd. Varje dag blev han ännu lite bättre och starkare. Läkarna var helt förundrade när han till slut kunde åka hem igen. De pratade om mirakel.

Jag visste dock sanningen bakom ”miraklet”. Det var våra vänner som gjorde honom frisk. För den som besöker de sjuka, ger dem liv.

Idag mår min farfar bra igen. Varje lördag, utan undantag, går vi till äldreboendet och hälsar på våra vänner.

Pixabay

Sanna vänner är något väldigt speciellt. Och goda gärningar lönar sig – det bevisar den här historien mer än tydligt.

I en tid när många är ganska dåliga på hitta tid för att besöka våra äldre och de som betyder mest för oss, hoppas jag att den här historien kan bidra till eftertanke. 

Känn dig fri att dela denna berättelse med dina vänner på Facebook, så att fler inser hur viktigt det är att bemöta alla med vänlighet!

 

Läs mer om...