Idag är det inget ovanligt med skilsmässor, bara hälften av alla äktenskap varar tills döden skiljer makarna åt.
Men även om det är vardagsmat för många finns det oftast barn med i bilden, som ibland blir bortglömda, kommer i kläm och mår väldigt dåligt när föräldrarna bråkar.
En del sköter sina skilsmässor snyggt, andra blir ett betydligt värre trauma som kan förfölja de inblandade i många år framöver.
När denna advokat tog emot en kvinna som ville skiljas tänkte han att det skulle bli den sedvanliga proceduren.
Men denna kvinnas berättelse, om våld och tortyr, skulle skaka om honom i grunden.
Historien är sann och publicerades i boken Chicken Soup for the Soul: Moms Know Best.
Så här berättar advokaten Bob:
”Jag är en skilsmässoadvokat.
Ibland känns det som om jag har hört och sett allt. Men för tio år sedan gick en kvinna in på mitt kontor med en helt ny berättelse och varken mitt liv eller min advokatbyrå har varit densamma sedan dess.
Hennes namn var Barbara och när hon visades in på mitt kontor såg hon inte mycket ut för världen. Hon bar tråkiga, gråa kläder och jag gissade på att hon var cirka 19 år gammal.
Jag hade fel. Hon var trettiotvå och hade fyra barn mellan tre och nio år. Jag har hört många brutala berättelser i mina dagar – men de fysiska, psykiska och sexuella övergreppen som Barbara fått genomlida under lång tid gjorde mig illamående.
Ändå avslutade hon sin berättelse och livshistoria med att säga:
”Herr Concolino, du ska veta en sak. Allt är inte min makes fel. Mina barn och jag har blivit kvar i denna situation på grund av mitt val: Jag tar ansvar för det. Jag visste att slutet på detta helvete skulle komma först när jag bestämt mig för att nog är nog. Nu har jag fattat det beslutet. Jag vill bryta den onda cirkeln”.
Jag hade arbetat med brottsmål och rättsfrågor i över 15 år på den tiden och jag måste erkänna att det gick ett rus i huvudet när jag tänkte tanken på att kunna få sätta dit denna våldsamme man bakom lås och bom.
”Tror du på förlåtelse, herr Concolino?”, frågade Barbara plötsligt.
”Ja, självklart”, svarade jag.
”Jag tror på goda gärningar och att om vi försöker göra rätt för oss kommer vi bli belönade, på något sätt. De klienter som jag har haft, och som inte har bett om förlåtelse, har bara svikit sig själva”.
Dessa ord var så självklara för mig, jag tvivlade inte en sekund.
Men om någon hade anledning att vara full av raseri och skäl till att aldrig förlåta, så var det Barbara.
”Jag tror också på förlåtelse”, sade hon tyst.
”Jag tror att om jag håller fast vid ilskan mot min man, så kommer det bara att kasta tändvätska på konflikten och i den elden blir det mina barn som kommer att brinna”.
Hon gav mig ett lurigt leende.
”Problemet är att barnen är väldigt smarta. De känner om jag verkligen inte förlåter deras pappa… Även om jag säger något helt annat. Så jag måste verkligen släppa min ilska”, sa Barbara och fortsatte:
”Och här är där jag behöver en tjänst från dig”
Jag lutade mig fram över mitt skrivbord.
”Jag vill inte att denna skilsmässa ska bli smutsig. Jag vill inte lägga all skuld på honom. Det jag vill mest av allt är att verkligen förlåta honom och att både du och jag arbetar i enlighet med detta under hela denna process.”
Hon pausade och tittade mig i ögonen:
”Och jag vill att du lovar mig att vi håller oss till det här, oavsett vad”.
Jag ska erkänna att denna begäran stred mot både hennes eget bästa och mot advokatfirmas rekommendationer.
Men den gick hand i hand med min personliga människosyn, att förlåta.
”Jag ska göra mitt bästa”, sa jag.
Men det var inte lätt. Barbaras man hade inget intresse av att mötas på halva vägen. Under de 10 år som denna process pågick fortsatte han att baktala henne och han vägrade att betala barnbidrag eller för barnens skola.
Under denna tid gjorde han även saker mot henne som skulle kunnat ge honom långa fängelsestraff, men Barbara ville aldrig sätta dit honom.
Efter ännu en domstolsförhandling som gick till hennes favör, tog hon mig åt sidan i en korridor.
”Du har hållit ditt löfte, Bob”, sa hon och log.
”Jag erkänner att det har funnits gånger som jag hatade dig för att du höll fast vid ditt löfte. Jag undrar fortfarande ibland om det har varit värt det. Men tack.”
Jag förstod vad hon menade. Enligt min mening fortsatte hennes exmake att bryta mot alla normala normer för anständighet. Ändå gick hon själv aldrig över gränsen. Hon sa inte ett ont ord.
Barbara hittade slutligen sitt livs kärlek och gifte sig med honom. Även om hennes skilsmässa var klart rent juridiskt, fortsatte vi att hålla kontakten. Jag tyckte alltid om att få julkort och höra hur familjen hade det.
En dag fick jag ett samtal.
”Bob, det är Barbara. Jag måste komma in och visa dig något. ”
”Självklart, det går bra”, sa jag.
Vad nu, tänkte jag. Hur länge ska hennes exmake fortsätta att trakassera henne? Hur länge orkar hon innan hon går in i väggen igen?
Men kvinnan som kom in på mitt kontor var vacker och fräsch, full av så mycket mer självförtroende än hon hade haft tio år tidigare. Hon bokstavligen studsade in på mitt kontor.
När jag reste mig upp för att hälsa på henne, gav hon mig ett familjefotografi som tagits när hennes äldsta son John gick gymnasiet. John hade på sig fotbollströja och hans far stod bredvid till vänster – strikt och kall.
Pojken själv såg stolt ut där han stod bredvid sin mamma, som stod nära honom, med ett varmt leende i ansiktet. Jag visste från hennes julkort att sonen tagit examen från ett mycket respekterat gymnasium.
”Detta var efter att han satt den vinnande bollen i skolmästerskapet”, berättade Barbara.
”Nämnde jag att att hans skollag rankas som nummer 1 i hela landet?”
”Jag tror att jag hört något om det”, sa jag och log.
”Läs baksidan av bilden”, sa Barbara.
Jag vände på fotografiet och såg vad hennes son hade skrivit.
Mamma,
Jag vill att du ska veta att du har varit den bästa mamma och pappa som en pojke någonsin kan ha. Jag vet hur hårt vår ”riktiga” pappa arbetade för att göra våra liv till ett helvete. Även när han vägrade betala allt han var skyldig, arbetade du extra, bara för att se till att ingen av oss missade någonting i skolan. Men jag tycker att det bästa du gjorde var vad du inte gjorde. Du pratade aldrig illa om pappa. Du sa aldrig att han hade andra ”nya” barn som han brydde sig mer om; vilket han gjorde.
Med all min kärlek tackar jag dig för att du inte uppfostrade oss i ett hem där den andra föräldern var den dåliga, som med mina vänner när deras föräldrar gick igenom skilsmässor. Pappa är och har varit en idiot, jag vet det. Inte på grund av dig, utan för att han valde det själv. Jag älskar er båda (du skulle antagligen fortfarande bli arg om jag sa att jag inte älskade pappa). Men jag älskar, respekterar och beundrar dig mer än någon annan på jordens yta.
All kärlek,
Din son, John
Barbara tittade på mig med glansiga ögon. Och vi båda visste att det hade varit värt det.
Vad tycker du? Dela detta med dina vänner om du också blev rörd av detta.
