Att säga att man har fått lunginflammation, brutit benet eller är dunderförkyld… Det är lätt för omgivningen att greppa och hantera.
Men att säga att man lever med ångest eller psykisk ohälsa är svårare att förstå. Även om det inte syns på samma sätt är det inte på något sätt ovanligt.
Cirka 25 procent av alla kvinnor och 15 procent av alla män i Sverige lider av någon form av psykisk ohälsa, som till exempel oro eller ångest.
Oftast säger personen med ångest ingenting till andra. Ofta låser man in sig själv istället.
Men har du väl öppnat dig och berättat för någon, då blir den personen en av de viktigaste människor i ditt liv.
Så var den för Nikki, som hade sin mamma som ”sin person”.
Hennes hjärtskärande och aktuella historia är något som jag tycker alla ska ta sig tid att läsa. Den är otroligt fin och viktig, så jag hoppas du läser hela vägen till slutet.
Så skriver Nikki själv:
”Ångest har varit en del av mitt liv så långt tillbaka som jag kan minnas. Den har funnits där så länge att jag inte riktigt minnas den tid i mitt liv när den inte fanns där. Om du lider av ångest, vet du också att det alltid finns en speciell person. Den där enda personen som vet hur den ska lugna dig, i mitten av ångestdimman.
Den enda personen för mig var min mamma. Hon visste precis vad hon skulle säga, hur man säger det och hon sa det i rätt ögonblick för att få mig tillbaka till verkligheten. Hennes ord och tröst var alltid starkare än min ångest. Jag antog bara att hon alltid skulle finnas där för mig, men nu är allt förändrat…
Några veckor efter att min man och jag gifte mig slog ångesten till med full kraft. Jag sa; ”Jag måste ringa min mamma”.
Han tystnade och sa: ”Vad sägs om att du pratar med mig istället? Ge mig bara ett försök och se om jag är lika bra som din mamma”.
Så jag gjorde det. Jag gav honom en chans att hjälpa till att lindra min ångest och det var som om jag pratade med min mamma. Det var som om jag pratade med ”den där personen”.
Samtalen som gick till min mamma när ångesten kröp sig på blev färre och färre. Hon frågade aldrig varför, hon tog aldrig upp – inte en enda gång.
Det beror på att mammor som min är ett av få exemplar som finns kvar.
Dagen min mamma dog jag ringde min man. Jag sa; ”Min person är borta. Den som kände mig och älskade mig med alla mina brister. Den enda som kunde lugna min rädsla och ångest, hon är borta.”
Då började han berätta en annan historia om min mamma. En berättelse om henne som jag aldrig tidigare hade hört förut, eftersom hon inte ville att jag skulle veta.
Men det visade sig att min mamma gav min make en lapp på vår bröllopsdag. En hemlig lapp som bara de två fick läsa. En lapp med som rubriken: ”Hur man är Nikkis person”.
Det var en stegvis guide om vad hon brukade säga och göra för mig, när min ångest tog över.
Steg 1: Bara lyssna
Steg 2: Lyssna lite mer
Steg 3: Försök inte lösa problemet
Steg 4: Berätta för henne att du förstår
Steg 5: Fortsätt att lyssna tills hon har sorterat ut sina tankar själv. Hon kommer göra det, det hon gör alltid. Hon vet det kanske inte ännu, men hon kommer fixa det.
Min mamma gav inte upp och slutade vara ”min person” för att hon ville det, hon gjorde det för att hon ville att min man skulle veta hur man skulle vara när hon inte längre kunde finnas med oss.
Hon slutade kanske att vara ”min person” för hon ville se till att jag alltid skulle ha en annan, oavsett vad.
Men mamma, du kommer fortfarande att vara den där personen. För alltid”.
Sprid hopp till någon som kämpar mot oro och ångest. Dela denna historia på Facebook.
