Oavsett om vi vill erkänna det högt eller inte – vi alla skyldiga när det kommer till att döma andra. Det är mänskligt när vi försöker orientera oss i omgivningen, men det betyder inte att det alltid är rätt.
Att erkänna att vi har fördomar är knappast smickrande, det målar upp en ganska dyster och otäck sida av oss själva.
Denna pappa i historien nedan var heller inte särskilt stolt över att avslöja denna sida av sig själv, men han gjorde det för att visa hur vi alla kan lära oss något av hans son istället.
Varför inte försöka se världen genom barnets kärleksfulla och fördomsfria ögon?
Blanton O’Neal och hans 11-årige son, Sean, var med om något som kan hända alla av oss – det är ganska lätt att göra samma misstag.
Pappan berättar själv om händelsen:
”Jag tvivlade på om jag skulle skriva detta, eftersom det målar en inte så smickrande bild av mig som en person. Men jag tror i slutändan att det visar hur vi vi alltid är riktigt ärliga mot oss själva”.
”I går när Sean och jag reste till North Carolina på en fotbollsresa, stannade vi vid en utfart nära gränsen mellan North Carolina och South Carolina. Vi svängde av vid en liten bensinstation för köpa oss något att dricka. Medan jag betalade gav jag Sean nycklarna, så att han kunde gå tillbaka till bilen”.
”Det tog mig en liten stund att betala och när jag lämnade butiken såg jag hur Seans dörr öppnades och hur kan klev ut från bilen. Jag såg min son gå mot en man i rullstol. Detta var en äldre, afroamerikansk gentleman, med amputerade ben. Han verkade hemlös”.
”Min första reaktion var tyvärr ’åh helvete! Nu har han ropat till sig Sean och ska ha pengar av honom’”.
När pappan gick närmare såg han hur Sean hade en kort konversation med mannen, vände sig och gick tillbaka till bilen.
Så pappa Blanton gjorde likadant, han gick tillbaka mot bilen.
”När jag kom in i bilen frågade jag honom vad det hela handlade om”.
”Ingenting, pappa”, svarade sonen och fortsatte:
”Jag frågade bara om han behövde hjälp. Han sa nej tack, att han mådde bra. Men han tackade mig för att jag frågade”.
”Dum som jag var hade jag inte lagt märkte till att denna äldre man försökte korsa den grusiga parkeringsplatsen, som var full med hål i marken. Han hade bara en rullstol och inga ben. Jag såg inte att mitt 11-åriga barn var tillräckligt uppmärksam för att se detta i backspegeln. Han släppte sin telefon som han spelade på, hoppade ut ur bilen och erbjöd sig att hjälpa mannen”.
När pappan körde iväg frågade Sean om de inte kunde ge mannen lite pengar. De körde upp bredvid honom och frågade om han behövde lite pengar.
”Men han sa ’nej tack’. ’Jag mår bra, din sin var en riktig gentleman och han gav mig allt jag behövde idag. Han är en ängel”.
”Jag rullade upp fönstret och började köra vidare. I ögonvrån såg Sean på honom och han vinkade tillbaka med ett stort leende i ansiktet”.
”Skulle jag ha blivit ut ur bilen och gjort detsamma?”
”Jag skriver inte detta för att söka uppmärksamhet eller för att alla ska hylla min son Sean. Jag skriver detta för att avslöja hur fördomsfull vår värld kan vara. Vi spyr sådan galla och hat på varje nyhetskanal, på Facebook, på Twitter. Det är inte höger- eller vänsterfråga. Vi gör alla det. Vi har glömt att titta på världen genom barnets ögon.
Många har i många år berättat hur vuxen Sean är. Han kan verkligen vara mittpunkten på sociala tillställningar och vara den där clownen som alla skrattar åt. Men hans små vänskapshandlingar flyger ofta under radarn, precis som de borde. Sean letade inte efter beröm när han gjorde detta. Han visste inte ens att jag skulle se detta. Han såg bara en man som han trodde behövde hjälp”.
Om vi alla bara en gång om dagen gav oss tusan på att få en person att le – det kan vara en främling, en vän eller någon i din familj – då skulle vi kunna förändra världen till det bättre. Pappa Blantons fina lilla historia visar varför det är så viktigt att inte döma någon efter första ögonkastet, ingen människa är bara sitt utseende eller sina kläder.
Barn är väldigt bra på att se människan bakom ytan, men vi vuxna har förlorat oss själva och dömer folk till höger och vänster, hela tiden.
Jag hoppas att Seans exempel på vänlighet kan vara ett litet steg på vägen mot förändring, kanske börjar det med att du själv gör något fint för en främling idag?
Gilla och dela vidare denna berättelse så hjälps vi alla åt att göra vår jord till en bättre plats.
