Det var i mars 2015 som spanske Pablo Ráez fick diagnosen leukemi, blodcancer. Han var då 18 år och ägnade större delen av sin tid åt idrott, gärna då att träna ute i naturen.
Men efter att Pablo diagnostiserats med cancer så gick det snabbt utför med hälsan. Pablo försökte hålla humöret uppe, men det han älskade mest – träningen, familjen och sin flickvän Andrea – blev lidande när allt mer tid tillbringades på sjukhuset.
När Pablo fick benmärgstransplantation och cellgifter började han må bättre, och han blev snart hoppfull på livet igen.
Men tio månader senare kom mardrömmen ikapp igen.
Leukemin hade återvänt – och den här gången hade man svårt att hitta en lämplig benmärgsdonator.
Som den positiva person Pablo var, så gav han dock inte upp. Istället startade han rörelsen #retounmillón (utmaning en miljon), med målet att hitta benmärgsdonatorer i Spanien och öka medvetenheten om sjukdomen.
Pablo spred sitt mod och sin positiva energi överallt på sociala medier, och han lyckades också med båda sina uppdrag.
Men den transplantation som gjordes i oktober 2016 misslyckades. Läget blev allt sämre, och den 25 februari 2017 tog 20-åringens liv slut.
Pablo skulle få medalj av sin hemstad för arbetet med rörelsen #retounmillión, men han somnade in innan det kunde ske. Arbetet med kampanjen var dock inte förgäves, utan har för alltid påverkat den värld han har lämnat. Dessutom har Pablo lämnat andra avtryck som människor bär med sig för evigt.
Under sjukdomen funderade Pablo mycket på döden och meningen med livet. Och kort innan han gick bort, bestämde sig 20-åringen för att skriva ett sista avskedsbrev som publicerades på sociala medier. Inlägget har sedan dess nått ut till hela världen, och människor överallt har blivit rörda Pablos ord. Så här skrev han:
”Jag har tänkt på något som jag skulle vilja dela med er. Vi lever i en värld där vi belönas för hur länge vi jobbar. Det innebär att våra liv bestäms av tid. Vi lever som slavar i detta byråkratiska system. Sakta men säkert, förstår vi vår planet: Vi smälter polarisarna, vi producerar utan kontroll, vi skapar krig, dödar människor och många andra saker som dödar vår jord. Och allt detta för pengar.
Vi är inte nöjda med det vi har, utan vill hela tiden ha mer. Livet borde levas enkelt: i ett samhälle som verkligen ser till alla människor och bryr sig om vår vackra jord. Vi måste lära oss var som verkligen är viktigt, och uppskatta dem. Vi måste älska mer; oss själva och sedan hela världen. Man kan inte älska andra om man inte älskar sig själv först.
Låt oss alla le lite mer, kramas lite mer, vara fredliga och vara den bästa versionen av oss själva. Låt oss vara tacksamma att vara vid liv och kunna vakna upp varje morgon.”