Änklingens ord till bortgångna frun får tårarna att rinna

Döden är oundviklig, och förr eller senare måste vi alla förhålla oss till sorgen och smärtan efter förlusten av en älskad närstående.

Men det kan vara svårt att sätta ord på den där oumbärliga saknaden som följer. När en nära anhörig går bort lämnas ett tomrum så stort att det gör ont, och även om folk säger att man ”måste gå vidare” så kommer förlusten för alltid att finnas med oss. Det är bara så det är.

En berättelse som kan beskriva precis den där känslan, det är den om Bobby Moore och hans älskade fru Jerry. Efter 59 års äktenskap somnade Jerry en dag in för alltid – och kvar stod Bobby, ensam och sårbar.

När fotografen April Yurcevic Shepperd såg den sörjande änklingen framför kistan berördes hon så djupt, att hon var tvungen att sätta ord på ögonblicket. Orden och den träffsäkra bilden var aldrig meningen att publiceras – men efter familjens egen önskan om att berättelsen skulle spridas vidare, för att förhoppningsvis kunna hjälpa andra i sorgearbetet, så delade hon med sig av det på Facebook.

Det här är en historia om hur sorgen är en oundviklig del av våra liv, men också en historia om kärlek starkare än någonting annat i hela världen. Den må vara lite lång, men jag rekommenderar dig att läsa hela vägen – för jag kan lova att det är värt det.

”I dag bevittnade jag en berättelse om kärlek. Inte den typ av kärlek som delas av unga personer som är halvfulla av passion och sprängfyllda av hormoner. Inte den typ av dimmig kärlek som upplevs av nyförlovade, som är fängslade av idén om fullkomlig hängivenhet och att leva lyckliga i alla sina dagar.

I den värld vi lever i, när löften bryts lika snabbt som slaget av en klubba, så såg jag i dag en sällsynthet, en diamant i enastående design. I dag såg jag en man, en trasig man, som stod vakandes över sin allra käraste ögodel. Här var kärlek personifierad.

När han gick in i rummet var stegen tunga, men hans beslutsamhet var oförskräckt. Hans ögon var fixerade mot destinationen längst fram i rummet. En stålgrå kista stod under de upplysta lamporna. Halva kistlocket var öppet; den stänga delen rymde ett stänk av levande blommor i alla möjliga former och färger, prydda av sidenband med ord som ”fru” och ”mamma”.

Vid sitt närmande, och utan någon paus, lutade han sig ned och kysste hennes målade läppar. Hans svaga kropp kämpade för att hålla sig upprätt.

Bildkälla: Shutterstock

Så milt och mjukt kom hans ord till henne. Säkert hade dessa ord sagts otaliga gånger, men den här gången var de insvepta i evigheten.

”Jag vet att du inte kan höra mig”, viskade han. ”Men jag älskar dig”. Och så föll det en tår.

Familjebesök var inte planerat för ytterligare någon timme eller så, men han hade kommit dit tidigt. Han ville inte slösa bort de här sista timmarna. I över 60 år hade hon funnits vid hans sida, men det var fortfarande inte tillräckligt. Inte ens nära.

Så han drog fram en stol, och där satt de. Med käppen på sin högra sida och hans avlidna fru till vänster, satt han vid kistans sida i nästan en timme. Han smekte hennes armar och klappade hennes händer. Det var som om han tröstade henne, men sanningen var att han tröstade sig själv.

Bildkälla: Shutterstock

Det verkade inte störa honom att hennes hud var kall, att hennes kropp var styv och stel; inte heller störde det honom att hon inte svarade på orden han viskade. Konstigt som det verkar, så skulle det här ha kunnat vara en vanlig scen från vilken kväll som helst i deras hem. Bortsett från uppsjön av påkostade blommor och små gåvor som skickats av sympatiska vänner, verkade det här scenarion helt normalt.

När familjen började trilla in satt han fortfarande där, höll hennes hand, strök hennes hår.

”Hon är vacker, är hon inte?” frågade han när barnen kom dit. Alla höll med. Och de grät.

I nästan fem timmar fanns han vid hennes sida, uppgiven, utmattad, tills hans kropp krävde att han drog sig tillbaka och hans sinne bönade om andrum.

Bildkälla: Shutterstock

Den här mannen, den här hängivna mannen, hade visat mer nåd i sitt sorgearbete än andra gör många gånger. Jag stod där i vördnad, såg trohet med egna ögon. Aldrig hade jag sett en man så nedbruten, rånad på sin lycka av dödens förbannelse. Jag undrade när jag iakttog honom, vad han skulle göra i morgon och dagen efter det? I dag var den enkla delen.

I dag fanns hon fortfarande där, liggandes bredvid honom, tillgänglig för att bli rörd eller sedd eller kysst. I morgon, efter att hon sänkts ner i jorden och han återvänt till deras hem, vad händer då? Hennes saker kommer fortfarande vara kvar – hennes lukt, nedklottrade handlingslistor, hennes favoritstol, rester i kylskåpet, deras säng. Deras säng. Hur kan någon sova igen, efter att ha legat bredvid sin bästa vän i 59 år? Jag kan inte föreställa mig att man någonsin kan sova igen.

I dag bevittnade jag en berättelse om kärlek. Och jag kommer att bevittna det igen i morgon, när historien får sitt slut, och scenen är tom, och ljusen släcks.

För Bobby, och allt som han är.”

Writer’s Note: At the request of Bobby Moore and his family, I am sharing this narrative and photograph. This story was…

Posted by April Yurcevic Shepperd on Wednesday, 31 January 2018

 

Till alla er som sörjer önskar jag läkta hjärtan. Jag önskar att de ni älskat så mycket alltid finns med er i tankarna, och att den kärlek ni känt så starkt kan fortsätta inspirera er framöver i livet.

Förhoppningsvis kan den här mannens starka berättelse hjälpa till att ge andra styrka i svåra tider. Vi får aldrig glömma att våra älskade fortfarande finns med oss, om det så är i livet eller på ett fluffigt litet moln där uppe i himlen. Dela gärna till dina vänner på Facebook om du håller med.

 

Läs mer om...