”I dag bevittnade jag en berättelse om kärlek. Inte den typ av kärlek som delas av unga personer som är halvfulla av passion och sprängfyllda av hormoner. Inte den typ av dimmig kärlek som upplevs av nyförlovade, som är fängslade av idén om fullkomlig hängivenhet och att leva lyckliga i alla sina dagar.
I den värld vi lever i, när löften bryts lika snabbt som slaget av en klubba, så såg jag i dag en sällsynthet, en diamant i enastående design. I dag såg jag en man, en trasig man, som stod vakandes över sin allra käraste ögodel. Här var kärlek personifierad.
När han gick in i rummet var stegen tunga, men hans beslutsamhet var oförskräckt. Hans ögon var fixerade mot destinationen längst fram i rummet. En stålgrå kista stod under de upplysta lamporna. Halva kistlocket var öppet; den stänga delen rymde ett stänk av levande blommor i alla möjliga former och färger, prydda av sidenband med ord som ”fru” och ”mamma”.
Vid sitt närmande, och utan någon paus, lutade han sig ned och kysste hennes målade läppar. Hans svaga kropp kämpade för att hålla sig upprätt.
Så milt och mjukt kom hans ord till henne. Säkert hade dessa ord sagts otaliga gånger, men den här gången var de insvepta i evigheten.
”Jag vet att du inte kan höra mig”, viskade han. ”Men jag älskar dig”. Och så föll det en tår.
Familjebesök var inte planerat för ytterligare någon timme eller så, men han hade kommit dit tidigt. Han ville inte slösa bort de här sista timmarna. I över 60 år hade hon funnits vid hans sida, men det var fortfarande inte tillräckligt. Inte ens nära.
Så han drog fram en stol, och där satt de. Med käppen på sin högra sida och hans avlidna fru till vänster, satt han vid kistans sida i nästan en timme. Han smekte hennes armar och klappade hennes händer. Det var som om han tröstade henne, men sanningen var att han tröstade sig själv.
Det verkade inte störa honom att hennes hud var kall, att hennes kropp var styv och stel; inte heller störde det honom att hon inte svarade på orden han viskade. Konstigt som det verkar, så skulle det här ha kunnat vara en vanlig scen från vilken kväll som helst i deras hem. Bortsett från uppsjön av påkostade blommor och små gåvor som skickats av sympatiska vänner, verkade det här scenarion helt normalt.
När familjen började trilla in satt han fortfarande där, höll hennes hand, strök hennes hår.
”Hon är vacker, är hon inte?” frågade han när barnen kom dit. Alla höll med. Och de grät.
I nästan fem timmar fanns han vid hennes sida, uppgiven, utmattad, tills hans kropp krävde att han drog sig tillbaka och hans sinne bönade om andrum.
Den här mannen, den här hängivna mannen, hade visat mer nåd i sitt sorgearbete än andra gör många gånger. Jag stod där i vördnad, såg trohet med egna ögon. Aldrig hade jag sett en man så nedbruten, rånad på sin lycka av dödens förbannelse. Jag undrade när jag iakttog honom, vad han skulle göra i morgon och dagen efter det? I dag var den enkla delen.
I dag fanns hon fortfarande där, liggandes bredvid honom, tillgänglig för att bli rörd eller sedd eller kysst. I morgon, efter att hon sänkts ner i jorden och han återvänt till deras hem, vad händer då? Hennes saker kommer fortfarande vara kvar – hennes lukt, nedklottrade handlingslistor, hennes favoritstol, rester i kylskåpet, deras säng. Deras säng. Hur kan någon sova igen, efter att ha legat bredvid sin bästa vän i 59 år? Jag kan inte föreställa mig att man någonsin kan sova igen.
I dag bevittnade jag en berättelse om kärlek. Och jag kommer att bevittna det igen i morgon, när historien får sitt slut, och scenen är tom, och ljusen släcks.
För Bobby, och allt som han är.”