Ingen förälder vill se sitt barn bli sjuk.
Men när det handlar om cancer är det något särskilt hjärtskärande.
Det finns få saker som river ett större hål i hjärtat än när du ser ett cancersjukt barn som förlorar sitt hår.
Att hålla ditt barns hand medan den kräks och blir illamående av de cellgifter som försöker få bort den där jäkla sjukdomen.
Tanken på att få nyheten om att det inte finns något kvar att göra. Alla alternativ är slut, det är över.
Hur tacklar du ett sådant fruktansvärt besked? Och vad tänker ditt barn?
Pappan Bill Kohler jobbar som sjukvårdare inom försvarsmakten och hade ägnat stora delar av sitt liv åt att hjälpa andra.
Bill kunde behandla svåra skottskador, blödande sår, frakturer eller militärer som trampat på minor. Oftast gick det att pussla ihop de skadade och rädda deras liv.
Men det fanns en strid hand aldrig kunde vinna, en skada han var oförmögen att råda bot på. Tyvärr drabbade den hans egen son Ayden.
Den 10-årige pojken hade drabbats en sjukdom som kallas hjärnstamsgliom eller DIPG. Det är en aggressiv tumör på hjärnstammen.
Tumören brukar i princip vara omöjlig att operera och prognosen är oerhört dyster. 10-årige Ayden hade dessutom inte en, utan två hjärntumörer.
Ayden, som var en intelligent och nyfiken kille, förstod vad det innebar. De barn som drabbas avlider oftast inom ett år.
Pappa Bill försökte med allt för att rädda sin son. Han ville att Ayden skulle få chansen att genomgå flera kliniska behandlingar för att kunna slåss mot sjukdomen.
Men Ayden avvisades gång på gång.
Som sjukvårdare inom militären behöll Bill lugnet även i stressade och pressande situationer. Han klarade av stora fysiska påfrestningar, var empatisk, lugn och trygg i dig själv.
Men det var svårt för honom att vara professionell när det handlade om hans egen son. Bill var helt förtvivlad när han insåg att sonen inte skulle överleva.
Det var i stället Ayden som höll uppe humöret.
För att göra resten av Aydens dagar på jorden minnesvärda gjorde han och Bill upp en lista över saker de vill göra innan Ayden skulle ta farväl.
De pressade in så mycket roliga saker de bara kunde, för det var kort om tid.
Tillsammans besökte idrottsstjärnor, hade videosamtal med kändiskocken Guy Fieri, fiskade, jagade och bara njöt av varandras sällskap.
Även om Ayden hade den bästa stunden sitt liv, kom det så småningom en tid där han inte kunde gå, äta eller andas ordentligt.
Han lades in på sjukhus, där han fick tillbringa den sista perioden av sitt unga liv. En gång vid sjukbädden, när Bill vakade över sin son, gjorde pojken en kraftsamling.
Sonen viskade fem ord som krossade pappa Bills hjärta totalt.
”Pappa, jag orkar inte mer”.
Bill kände igen orden. Ayden hade nått den punkt där han hade kämpat så hårt att det inte fanns någon kraft kvar.
Sjukvårdaren Bill sa som han gjort till de svårt skadade soldater tidigare i livet.
”Det är okej, du behöver inte kämpa mer”, förklarade han för Ayden.
Ayden var en riktig kämpe och överlevde i sju månader och sju dagar efter det att han fick diagnosen, berättar Bill för York Daily Record.
Den 10-årige pojken hade dock en sista förfrågan innan han tog slutgiltigt avsked. Bill och mamma Jennifer lovade att hedra hans önskan.
”Om folk samlas för att komma ihåg mig vill jag att de ska dansa, sjunga och ta gruppbilder, sa Ayden och fortsatte:
”Om någon frågar mig hur jag vill bli ihågkommen; snälla säga att jag var glad, rolig, atletisk, klok, en kämpe, omtänksam och osjälvisk.”
För att hedra Aydens kamp och hans liv fortsätter Bill att kämpa för att hitta ett botemedel mot den sjukdom som stal hans pojkes liv, alldeles för tidigt.
Han och familjemedlemmarna skapade organisationen 4AydenStrong Foundation. Organisationen stöttar andra barn som kämpar med cancer. Man hjälper även familjerna att betala dyra räkningar och täcka andra kostnader.
Bill driver också på för att lagstiftare ska finansiera mer forskning för kring barncancer och hjärnstamsgliom, DIPG.
Det händer även att Bill även svarar på telefonsamtal mitt i natten, från rädda föräldrar som är oroade över sina barn, deras framtid och allt däremellan.
Bill hjälper till att hålla modet uppe hos föräldrar och anhöriga, oavsett vilken diagnos de fått.
På ett sätt har Bill blivit den här starka mannen och klippan för alla som tvingats ta emot tuffa cancerbesked och ser sina barn försvinna, sakta med säkert.
Att Bill orkar göra allt detta, trots sin enorma förlust och smärta – det gör mig tårögd. Jag är säker på att Ayden varit väldigt stolt över sin pappa och jag är övertygad om att Aydens död inte var förgäves.
Nu hjälps vi åt att hylla en modig kille och en pappa som aldrig slutar kämpa för den han älskade mest av allt.
Dela vidare Aydens och Bill’s historia med alla du känner där ute. Tillsammans ökar vi kunskapen om cancer, en sjukdom vi alla ska hjälpas åt att utrota!
