Bailey Cooper var precis som vilken liten pojke som helst, tills läkare diagnostiserade honom med en allvarlig form av cancer, Non-Hodgkins lymfom.
Plötsligt byttes hans vanliga liv ut mot ständiga läkarbesök och cellgiftsbehandlingar.
Men genom allt elände och alla motgångar var Bailey alltid positiv och glad – pojken var den enda solstrålen under denna skrämmande tid.
I februari 2017 kom glädjebeskedet: Cancern var borta. Bailey kunde återvända till sin skola och det verkade som om livet skulle återvända till det normala.
Men under påsken 2017 fick familjen samtalet som krossade deras hjärtan.
Efter ett rutinartat läkarbesök möttes familjen Cooper av ett väldigt dyster besked, våren 2017.
Det visade sig att sonen Baileys cancer återvänt. Återigen fick den 9-åriga pojken kämpa tappert mot denna fruktansvärda sjukdom.
Efter ett tag kom dock positiva resultat igen, cancern var återigen borta.
Familjen var stolta över sin lille kämpe och höll alla tummar i världen för att detta var sista gången som cancern skulle hemsöka deras liv.
Men i augusti 2017 var det dags igen: Nu kom återigen nyheter som kastade familjen in i förtvivlan. Cancern var tillbaka igen och den här gången var prognosen becksvart.
”Läkarna berättade nyheten för oss”, säger Bailyes pappa Lee till Bristol Post och fortsätter:
”Denna gången var cancern i steg 4. Den var väldigt aggressiv”.
Steg 4 är det sista steget i vilket cancern har spridit sig helt i hela kroppen. Då finns det ingen återvändo.
Läkarna hittade nu cancerklumpar i Bailey’s bröst, lungor, lever och mage. De gav honom dagar, kanske veckor, att leva.
När Bailey fick höra den hjärtskärande nyheten blev han helt förstörd, men han var också fast besluten att leva vidare.
Anledningen? Han ville träffa sin lillasyster, som skulle födas några månader senare.
Familjen hoppades och bad om att deras pojke skulle överleva så pass länge att han fick träffa sin älskade syster.
Mot alla odds visade den lilla pojken vilken fajter han var.
I november fick han hålla sin nyfödda syster i sina armar. Hans föräldrar lät även honom välja namn på flickan: Millie.
”Han kramade om henne och gjorde allt som en äldre bror ska göra – bytte blöja, tvättade henne, sjöng för henne”, berättar Bailey’s mamma, Rachel.
Tyvärr började Bailey förlora sin styrka strax efter att Millie föddes. Hans kropp blev svagare och svagare, för varje dag.
Familjen hade en dröm om att de skulle kunna fira jul tillsammans, så Baileys föräldrar bad honom göra en lista över julklappar som han önskade sig.
Men pojken visade bara samma osjälviskhet som han visat under hela sin kamp mot cancern. Bailey bad bara om presenter som han visste att hans yngre bror, Riley, skulle kunna ha nytta av.
Strax innan julen 2017 gjorde släktingar och vänner en sista resa till sjukhuset, för att ta farväl av Bailey.
När Baileys mormor grät och berättade för honom att hon ville ta hans plats i stället, bad den unge pojken henne:
”Det låter verkligen själviskt, mormor”, svarade Bailey och fortsatte: ”Du har ju barnbarn att ta hand om”.
Så småningom nådde cancern till Baileys hjärna. Efter fem smärtsamma dagar av strålbehandling, berättade den modige pojken för sin familj att han visste att det var dags snart.
”Jag vill stanna, men min tid här är över nu. Jag måste iväg, för att bli hennes skyddsängel”, sade Bailey och pekade på sin lillasyster.
Den 22 december blev dagen då Bailey tog sitt slutgiltiga farväl. Hans familj stannade vid hans sida när pojken långsamt slutade andas.
”Vi satt där timme efter timme och såg honom glida bort. Vi läste sagor och lyssnade på hans favoritmusik”, säger mamma Rachel.
”Vid klockan 11:45 på julafton satt vi vid hans säng. Vi visste att det inte skulle dröja länge innan han var borta. Vi sa till honom: Det är dags att vila nu Bailey. Du får det”.
Vid det ögonblicket rann en liten tår ned från Bailey öga och längs ansiktet. Han tog sin sista andetag och gick bort, helt stilla.
Familjen är hjärtkrossade efter sin enorma förlust, men de finner tröst i att veta att att deras pojke äntligen fått frid.
”Vi är bedrövade, men på ett sätt också glada han har inte längre ont”, säger Lee.
Nu är de fast beslutna att följa deras unga sonas önskemål, som Bailey var noga med att påpeka under hela sin behandling:
”Bland det sista han berättade var att: Du får bara gråta i 20 minuter”, säger Rachel.
”Sedan måste du ta hand om Riley och Millie”.
Bailey’s historia är en hjärtskärande och tragisk, men hans mod, styrka och positiva inställningen genom smärta och svårigheter fortsätter att inspirera människor runt om i världen.
Även om hans familj är förkrossade, vet de att hans ljusa minne och arv fortsätter att leva vidare.
Blev du också rörd av Baileys mod, positivitet och visdom? Dela gärna detta vidare, så att han lever vidare för alltid.
