När man är barn är det en självklarhet att det ska lekas och busas.
Men det kan också bli oerhört fel och leda till komplikationer som man får leva med hela sitt liv.
Silvia Macs liv förändrades när hon var fyra år.
Efter att ha lekt kurragömma med sin syster ledde det till otaliga operationer och en lång kamp för att läka kroppen men också själen.
Nu vill hon vara en inspiration och styrka för andra som hamnat i liknande situationer.
Varning för starka bilder.
Under barndomen hittar man gärna på upptåg och att ramla och slå sig någon gång hör till vardagen.
Som liten vill man testa sina gränser och se hur mycket man klarar, för att bara bli bättre och starkare.
Men ett litet fall efter att ha cyklat var inte riktigt det som gjorde att Silvia Macs liv förändrades över en natt.
Bara fyra år gammal fick hon så svåra brännskador, att det var osäkert om hon ens skulle överleva.
Silvia berättar för Love What Matters att familjen ofta hade problem med elektricitet i huset och varmvatten när hon växte upp.
Detta gjorde att hennes mamma ofta fick koka vatten innan barnen skulle duscha, så att de inte skulle få bada iskallt.
Det var också vid ett av dessa tillfällen som det gick riktigt illa.
”En dag skulle jag leka kurragömma med min syster Sheila och bestämde mig för att gömma mig under sängen. Min mamma var i köket och kokade vatten för att hälla i skålar för vårt bad den kvällen. Min mamma ropade till oss för att säga att vi inte fick komma in i badrummet eftersom hon precis hade lagt en skål med kokande vatten på golvet. Men vid 4 års ålder insåg jag att badrummet skulle vara det perfekta stället att gömma sig för min syster”, säger hon till sajten och fortsätter:
”Jag sprang snabbt in i badrummet och gömde mig bakom dörren medan min syster räknade ’5, 4, 3, 2, 1 … jag kommer, redo eller inte”. Medan jag väntade på att skulle komma och hitta mig, blev jag plötsligt knuffad. Jag flög bakåt i skålen med det kokande vatten. Skriket hördes hela vägen ner i korridoren och in i köket. Trots att jag inte kan komma ihåg någonting från den dagen fick jag höra att min mor och far som snabbt reagerade att de sprang och höll mig under kallt vatten. Min hud föll av när det kalla vattnet träffade min rygg. Min far ringde efter en ambulans och tur för mig var sjukhuset bara några minuter bort”.
Fick eskort av polisen
Ambulanspersonalen gjorde allt de kunde för att rädda hennes liv.
Silvia berättar hur hennes kropp hamnade i chock och hennes kroppstemperatur sjönk drastiskt.
De la plastfolie runt hennes kropp så att kroppen inte skulle få fler anfall.
Pappan följde med till sjukhuset medan mamman stannade hemma och passade hennes fyra syskon.
Ingen visste hur illa det var förrän de kom till sjukhuset.
Två läkare kom ut för att möta mig vid ankomsten och berättade för ambulanspersonalen och min far att de inte hade några saker för brännskador. En av dem sa uppriktigt till min far: ”Det finns inget vi kan göra för henne.”
”Jag tror att det var vid den tiden, som min far insåg hur allvarliga mina skador var. Den andra läkaren kände till en nybyggd specialenhet för brännskador men det var mil från min hemstad. De föreslog att polisen skulle hjälpa mig att komma dit så snabbt som möjligt, så de gjorde det”.
Förberedde föräldrarna på avsked
Väl på plats fick hon behandlas akut för att hennes liv skulle kunna räddas.
Då hennes hälsa var såpass allvarligt i fara, fick föräldrarna beskedet att det var dags att säga adjö till deras dotter.
Läkarna trodde inte att Silvia skulle överleva de kraftiga brännskadorna.
”När de satt vid min säng över natten, förstod de att de var nära att förlora mig, deras barn. Men mirakulöst började jag få mer och mer styrka under de följande dagarna vilket överträffade läkarnas förväntningar. Läkarna var chockade över att jag överlevde och kallade mig ofta ”mirakelbarnet”.
”När jag blev starkare tog de av mig utrustningen som hade hållit mig vid liv och tog bort alla tuber från kroppen. När de vände mig på mage var min mamma redo att skrika. Hon fick se sin dotter med ett stort, gapande hål i ryggen. Det kokande vattnet hade orsakat 3: e och 4: e gradens brännskador som täckte min rygg, mage och ben. Men de följande dagarna skulle bli tuffare än själva olyckan”.
100 operationer före 11-årsdagen
Under månader av kamp på sjukhuset fick Silvia kämpa för sitt liv.
Hon berättar att hon även drabbades av lunginflammation, och i hennes tillstånd var det nära att hennes föräldrar skulle riskera förlora henne igen.
Efter en tid kunde operationer utföras där hon kunde få hudtransplantationer från andra delar av kroppen till de svårt skadade.
”Läkarna var tvungna att ta hud från mina armar, ben, skinkor och delar av mina fötter eftersom jag var ganska liten; det var svårt att hitta tillräckligt med hud att arbeta med. Sjukhuset fryste till och med min hud så att jag kunde gå tillbaka och göra fler ingrepp under de följande åren”.
När Silvia hade firat sin 11-årsdag hade hon gjort 100 operationer.
Lärarens kalla drag
Snart blev skoltiden en pina då lärare inte var förstående med hennes svåra situation.
”Jag längtade efter att få se vad vi skulle göra på idrotten även om jag inte riktigt gillade uniformerna. Den allra första lektionen var hockey. Det var läskigt för mig att försöka täcka mitt ben med min hand och arm. Jag kunde inte koncentrera mig på spelet, eftersom jag ständigt försökte täcka mina ärr med mina shorts i hopp om att ingen skulle märka. Sen togs vi alla in för att byta kläder eftersom läraren ville att vi alla skulle duscha”, säger hon och fortsätter:
”Jag var inte helt säker på vad jag skulle göra just nu eftersom jag var rädd för läraren, så jag gick med på att klä av mig. Naturligtvis var jag den sista som bytte om och jag täckte mig med en handduk. Vi var alla tvungna att ställa upp oss och gå in en efter en i duschen medan läraren räknade. När det var min tur började jag vädja till henne att jag inte kunde duscha, men hon lyssnade inte och drog av mig handduken och tryckte mig in i duschen. Jag var förkrossad”.
Åren gick och Silvia fortsatte kämpa med sitt självförtroende.
Hon fick snabbt en rutin: sist i omklädningsrummet och sist att gå ur bassängen när det var dags för simlektioner.
Ju äldre hon blev lade klasskamraterna märke till hennes ärrade hud, och snart började de hårda orden hagla över henne.
”Usch vad är det på hennes rygg”, minns Silvia att en sa.
”Hon är en orm”.
”Hon är en häxa”.
”Det är så äckligt”, och de alla skrattade ikapp åt Silvia som kämpade för att hålla tårarna tillbaka.
”Kommer aldrig få en pojkvän”
När hon blev äldre blev det svårt att dejta någon, då hon fortsatte kämpa med sitt självförtroende.
Det gjorde det inte hela lättare när en av killarna hon dejtade sa att hon aldrig kommer få en pojkvän, på grund av hennes utseende.
Men till slut skulle hon hitta rätt.
Hon träffade en kille som hon snabbt blev vän med och snart ville ha något mer med.
”En natt närmade jag mig honom och frågade om han skulle vilja gå ut med mig. Han gick med på det, men vi hamnade hemma hos honom. Då frågade han mig varför en vacker flicka som jag inte hade någon pojkvän, så jag sa varför till honom. Han frågade om han kunde se mina ärr, så jag lyfte min topp och han reagerade inte. Faktum är att han frågade om han kunde röra vid dem”, säger hon.
”Jag kunde inte tro det jag hörde. Den person som jag ville vara med berättade faktiskt att jag fortfarande var vacker oavsett mina ärr. Efter den dagen gick vi vidare tillsammans och vi fick tre barn ihop”.
År senare skilde de sig och Silvia visste att hon behövde göra något för att bygga upp sig själv igen och sitt självförtroende.
Så hon började gå i terapi för att få viktiga redskap.
Ville göra livsförändring
Silvia började skriva ner sin historia för att få ner alla sina känslor och vad hon tvingats gå igenom.
Hon kämpade med depression och funderade till och med på att ta sitt eget liv.
Silvia stod inte ut med alla blickar och prat från främlingar mer.
Men det fanns något annat som tryckte ner henne.
Hon visste att hennes mamma fortfarande hade oerhört dåligt samvete för vad som hade hänt.
När hon och hennes mamma var på resa, sa hennes mamma om och om igen att hon hade förstört hennes liv.
Hon var så ledsen för vad som hade hänt men Silvia ville inte att hennes mamma skulle vara ledsen.
Där och då var det dags att förlåta allt som hänt och gå vidare – starkare tillsammans.
Det var också här hon fick idén om att skapa en grupp på sociala medier för att få tag i andra hennes situation.
”Jag skapade en Facebook-grupp för personer med ärr, hälsoförändringar och hudåkommor som påverkar deras utseende och fortsatte med att skapa vackra fotograferingar, kampanjer, protester och möten. Min onlineplattform växte snabbt när jag delade mina ärr i bikini och inledde samtal med andra för att dela deras berättelser”.
I dag är Silvia starkare och en sann inspiration.
”Jag fick ett pris från premiärministern i Downing street för mina tjänster för att stödja andra som kämpar med skam och simmade nyligen från Asien till Europa. Jag är nu en simmare (med ärr!) Och konfronterade min rädsla för öppet vatten”.
Vilken fantastisk stark historia. Vi önskar dig allt gott Silvia! Och du är vacker precis som du är!
