Polisen krossade ett fönster och hissade in den lilla högskolestudenten in i ett rökfyllt rum, där barnet antogs vara.
Främlingen fick syn på bebisen och plockade upp barnet, som tack och lov var oskadd. Han lämnade genom fönstret och klättrade sedan ut från det brinnande huset. Allt gick bra, förutom att han skar sig på skärvorna från fönstren.
Strax därefter, när mamman återigen fick krama om sitt barn, försvann den mystiske studenten från platsen. I det ögonblicket kollapsade taket och barnets rum slukades av flammor.
Mannen som räddat bebisen återvände till sitt liv och fick aldrig veta något mer om spädbarnet han hade räddat.
Lokaltidningen skrev visserligen lite den otäcka branden, men informationen var ganska knapphändig. En vän till främlingens kontaktade tidningen för att informera dem om att den mystiska studenten efternamn var Freund.
Familjen kunde dock inte hitta sin okände hjälte; de fick aldrig säga ”tack”.
När Cyndee Farr-Gutierrez, en av småtjejerna som hade stått ute i nattklänningen den där kvällen, skrev om barndomsbranden i samband med en klassuppgift, hände dock något.
Hon plitade ned ett tackbrev och skickade det till lokaltidningen The Fresno Bee och begärde att de skulle utforma brevet som en annons.
Om studenten ”Freund” fortfarande bodde i området, kanske han skulle se det?
Journalisterna på The Fresno Bee beslutade sig för att hjälpa Cyndee att hitta mannen som räddade hennes lillebrors liv 1971. Och de lyckades till slut.
I slutet av förra året besökte hon och hennes systrar för första gången Rick Freund, och kunde äntligen uttrycka sin uppskattning.
Det var först i samband med detta möte som Freund fick veta att barnet han hade räddat var en pojke, Robert ”Bobby” Magee. Bobby är idag 47 år och bor en bit utanför Fresno och arbetar som snickare, han är stolt över att vara en hantverkare.
Bobby äger också en pumpodling i Fresno där han är säsongsvis. Då hjälper han även till att driva en blodgivarorganisation, som brukar ha en blodgivarbuss i området.
”Vi lägger ned mycket svett, tårar och blod i vårt arbete och jag antar att det är det jag är mest stolt över, att vi varje år åker dit ner och räddar liv”, säger Bobby vars projekt har samlat in 18 000 bloddonationer de senaste 18 åren.
Strax efter det första mötet med de tacksamma systrarna, träffade Bobby och hans familj Rick Freund på en restaurang. Bobby fick veta att Freund tjänstgjorde som militärpolis för armén och ägt ett lastbilföretag.
Tyvärr skulle mamman Carol aldrig få chansen att tacka Freund ansikte mot ansikte; Hon dog i 2003. Hon hade dock skrivit sitt eget tackbrev – utifrån Bobbys perspektiv – som Freund fick läsa långt senare.
Så här skrev mamman:
Du tog mig till säkerhet och försvann innan mina föräldrar kunde uttrycka sin tacksamhet, hjältar vill kanske inte tackas.
Ett tack är alltför otillräckligt som kompensation för att du räddade mitt liv. Men jag vet att mamma och pappa kommer att göra sitt bästa för att lära mig vad som är rätt och fel, och att göra precis som du gjorde.
Du såg vad som behövde göras och du gjorde det. Vi kommer aldrig att glömma dig.
– Bobby
Det är tydligt att Bobby påverkats av denna händelse, han räddar ju faktiskt liv idag, om än i mer organiserad form.
För Rick Freund skulle det inte vara första gången som han steg in som hjälte i rätt ögonblick. Faktum är att han räddade en annan främling med Heimlich-manövern och även räddat livet på en man genom HLR, på en begravning. Samma sak hände några år senare, men då räddade Rick livet på en hund under jakt, som fått hjärtstillestånd.
Rick har fått flera priser för sina hjälteinsatser och en av motiveringarna sammanfattar hans livsgärning ganska bra!
”Du ser något och du tar djupt andetag och ser att ingen annan kommer att hjälpa till! Då tar du tag i saken och gör det”.
Varje gång vi hamnar en situation där vår hjälp behövs, ställs vi inför ett val – ska vi ingripa eller bara se på?
Sällan ser vi de fullständiga konsekvenserna av handling eller passivitet.
På den sommarnatten 1971 såg en ung man en familj i nöd, han stack ut en hjälpande hand och fortsatte på det spåret hela livet. Det viktiga var inte att han fick något erkännande.
Till slut blev det så att den pojke han räddade ägnande stora delar av sitt liv att rädda livet för så många fler.
Dela gärna vidare denna historia på Facebook om du tror att goda handlingar föder goda handlingar!