Hon föddes i Warzawa i Polen den 15 februari 1910. Och något som präglade hennes första år i livet var någonting som hennes pappa lärde henne. Hjälp alltid de som behöver hjälp.
Hennes pappa dog i tyfus när Irena bara var sju år gammal, men hon glömde aldrig sin pappas ord.
Pappan som varit läkare var en stor inspirationskälla för Irena, och hon började arbeta som socialarbetare på Warzawas välfärdsdepartement. Där hjälpte hon familjer i nöd och såg till att de fick både mat och kläder.
Under den tiden var judeförföljelser vardag på många håll i Europa, men Irena – som var en hängiven katolik – vägrade att ge efter för fördomarna. Hon hjälpte judiska familjer precis som hon hjälpte alla andra.
Strax efter andra världskrigets början skapade nazisterna Warszawas ghetto, där alla judiska familjer tvingades bo.
Gettot var det största judiska getto som upprättades av nazisterna under andra världskriget och som mest bodde runt en halv miljon judar innanför murarna.
Livet i gettot var fruktansvärt och förutom ovissheten präglades dagarna av hunger, trångboddhet och sjukdomar.
Irena, oroade sig över de fruktansvärda förhållandena och bestämde sig för att göra någonting för att hjälpa till.
Hon anslöt sig till Zegota, en polsk hemlig motståndsrörelse som arbetade för att rädda judar. Hon ville göra skillnad även om det betydde att hon riskerade sitt eget liv.
Tillsammans med andra i motståndsrörelsen började hon i hemlighet att hjälpa judiska barn att fly från gettot. Barn som annars med största sannolikhet hade dött. Antingen i gettot eller i ett koncentrationsläget.
Irena besökte många judiska hem och familjer, men även om hennes avsikter var goda fanns det många mammor som inte vågade lämna ifrån sig sina barn till en främling.
Eftersom nazisterna hade en mycket stark kontroll och övervakning av gettot, var Irena tvungen att vara kreativ för att få ut dem utan att bli påkommen.
Blev hon påkommen riskerade både hon och barnen att mördas.
Ett sätt var att åka in i gettot med ambulans och låtsas hämta mycket svårt sjuka patienter. Men i takt med att övervakningen ökade, var Irena tvungen att komma på andra sätt och började istället gömma barnen i säckar, soppåsar och kistor.
Mer än 2500 barn räddades på detta sätt.
Irena förde också ett register över alla barn som hon fört i säkerhet. Listorna låg gömda konservburkar, nedgrävda i grannens trädgård.
Hennes plan gick bra fram tills en dag, när allt uppdagades: Nazisterna upptäckte vad hon gjorde och grep henne direkt.
Irena fängslades, torterades av Gestapo och fick båda armarna brutna. Men trots smärta och terror, stod hon emot och vägrade att uppge någon information om barnen eller deras familjer.
Så småningom gav nazisterna upp förhören och dömde henne istället till döden. Men ödet hade andra planer för Irena.
Några av Irenas medhjälpare lyckades muta en av soldaterna i fängelset, som hjälte henne att fly.
Från den dagen – till sin död många år senare – levde Irena under falsk identitet. Men hon slutade aldrig att hjälpa andra.
”Hatet mot de tyska ockupanterna var starkare än skräcken. Dessutom hade min far lärt mig att man räcker ut handen till en drunknande. Då var det Polen som höll på att drunkna”, sa Irena till Sydsvenskan i en intervju.
När kriget tog slut avslöjade Irena sitt register över alla de barn hon räddat. Hon lämnade över listan till en räddningskommitté, som hjälpte judiska familjer att återförenas.
Senare i livet gifte hon sig och fick tre egna barn.
”Anledningen till att jag räddade barnen kommer från min barndom, hur jag växte upp. Jag har blivit uppfostrad att hjälpa andra, då spelar inte religion eller nationalitet någon roll”, säger Irena.
Irena dog 98 år gammal.
På många sätt var hon en bortglömd hjälte eftersom att många aldrig hört talas om hennes hjältedåd.
1964 tilldelades Irena Sendler den israeliska hederstiteln ”Rättfärdig bland nationerna” och 1997 nominerades hon också till Nobels Fredspris.
Priset gick dock till Al Gore, miljökämpe och tidigare presidentkandidat.
Irena var dock inte särskilt missunnsam – hon valde istället att hylla flera andra personer.
”Jag var ju inte ensam utan hade mina tio underbara medhjälperskor”, förklarade hon.
Det finns dock några som aldrig skulle glömma hennes insats.
”Nu kommer både barn och barnbarn till dem jag räddat och hälsar på mig”, berättade Irena.
Här kan du se en video om Irena:
I en tid av krig och ovisshet är det inte många som vågar gå emot strömmen och riskera sitt liv för att hjälpa andra, men det gjorde Irena Sendler, och för det förtjänar hon att hyllas.
Dela berättelsen om Irena med dina vänner på Facebook för att hylla henne som den hjälte hon verkligen är!