Jag kan bli väldigt irriterad när främlingar känner att de måste lägga sig i andras familjeliv med oönskade och ovänliga ”råd”.
Om du inte gått i personens skor eller vet vad den går igenom och omständigheterna kring deras situation, varför ens öppna munnen?
Mamman Kelly Dirkes är van vid denna typ av oönskade råd från kompletta främlingar.
Hon och hennes man har adopterat två barn med Downs syndrom och många självsäkra främlingar har kommit fram till dem med några icke så hjälpsamma råd.
För ett litet tag sedan bar Kelly sin unga dotter i en bärsele medan hon handlade i affären. När hon gick runt bland hyllorna och tittade blev Kelly stannade av en kvinna som hade åsikter om hennes barn.
Den fräcka kvinnan berättade för Kelly att hennes barn bara skulle bli ”bortskämd” och att hon aldrig skulle ”lära sig att bli självständig” om mamman fortsatte att bära runt på henne.
Kelly blev helt tagen på sängen och visste inte riktigt vad hon skulle svara. Hon ville sätta kvinnan på plats precis då och där, men i stället lugnade hon ned sig, kysste sin dotter på huvudet och förberedde sitt svar efter att ilskan lagt sig lite.
När hon kom hem satte sig Kelly ned och skrev ett öppet brev till kvinnan. Hennes ord är så viktiga att alla borde ta del av dessa.
Kära kvinna i affären,
Jag har hört det förut, du vet. Att jag ”skämmer bort den där bebisen”. Du var övertygad om att min dotter aldrig skulle lära sig att ”stå på egna ben”.
Jag log åt dig, kysste min bebis på huvudet och fortsatte min shopping.
Om du bara visste vad jag vet.
Om du bara visste hur hon tillbringade de första tio månaderna av sitt liv helt ensam i en steril metallsäng. Det fanns ingenting som kunde trösta henne, mer än att suga på sina egna fingrar.
Om du bara visste hur hennes ansikte såg ut det ögonblick som personalen på barnhemmet lät mig vagga henne för första gången – det var korta stunder av harmoni, blandade med ren skräck.
Ingen hade någonsin hållit henne så förut, och hon hade ingen aning om vad hon skulle göra.
Om du bara visste hur hon låg i sin spjälsäng efter att ha vaknat men aldrig grät – för hon visste att ingen skulle bry sig ändå.
Om du bara visste hur mycket ångest som är en stor del av hennes vardag, hur hon bankade huvudet mot spjälsängen och hur hon vaggade sig själv till sömns, på egen hand.
Om du bara visste att det där barnet i selen är otäckt mycket ”självständig” – och hur vi kommer tillbringa minuter, timmar, dagar, veckor, månader och år med att försöka få bort den del av hennes hjärna som skriker ”trauma” och ”osäkerhet”.
Om du bara visste vad jag vet.
Om du bara visste att den där bebisen gråter när hon bli nedplockad, i stället för när hon plockas upp.
Om du bara visste att den där bebisen ”sjunger” för fulla lungor på morgonen och efter sin tupplur, för att hon vet att hennes skrik kommer att få någon att lyfta henne ur sin spjälsäng och byta blöjan.
Om du bara visste att den där barnet numera vaggar sig till sömns i mammas eller hennes pappas armar, istället för på egen hand i en kall säng.
Om du bara visste att den där bebisen fick alla att gråta den där dagen när hon kom till oss, hon var i så desperat behov av trygghet.
Om du bara visste vad jag vet.
”Skämma ut den där bebisen” är det viktigaste jobbet jag någonsin kommer att ha, och det är ett privilegium. Jag ska bära henne en stund längre – eller så länge som hon låter mig – för att hon ska lära sig att hon är säker.
Att hon har en tillhörighet. Att hon är älskad.
Om du bara visste…
Ofta har vi inte en susning om våra medmänniskors tankar, drömmar, rädslor och bakgrund – ändå är vi väldigt snabba på att uttala oss.
Men döm ingen förrän du gått en mil i personens skor!
Applåderar du också Kellys svar till den här okänsliga kvinnan?
