Tweet about this on Twitter Pin on Pinterest Share on Facebook

Kvinnan dör ensam på sjukhuset: Dagar senare hittar sjuksköterskan en lapp som krossar mitt hjärta

Varje dag dör tusentals äldre i sin ensamhet.

Många väntar ivrigt på besök eller åtminstone ett telefonsamtal från någon i sin familj. Men ofta är vi för upptagna för att ta oss den tid som vi borde.

I slutskedet av livet lämnar många äldre jordelivet med en bitter känsla av ensamhet och besvikelse.

Den här dikten blev känd 1973, när den hittades bland kvarlämningarna efter en gammal kvinna som dött. Den sätter verkligen fingret på något som vi alla borde fundera på.

Enligt Sunday Post skrevs den 1966 av sköterskan Phyllis McCormack, anställd på ett skotskt vårdhem.

Shutterstock

Så här skrev hon:

Vad ser ni systrar, vad ser ni säg, förklara vad ni ser när ni ser på mig.

En knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick, osäker om vanor, med frånvarande blick.

Som spiller ut maten och inte ger svar, när ni muttrar om henne som aldrig blir klar.

Som inte ser ut att märka vad ni gör, och ständigt tappar käppen och inte ser sig för.

Som viljelöst låter er göra hur ni vill, med matning och tvättning och allt som hör till.

Är det så ni tänker när ni ser mig säg? Öppna ögonen systrar, titta närmare på mig.

Jag ska tala om vem jag är, som sitter här så still, som gör vad ni ber mig och äter när ni vill.

Jag är ett tioårs barn med en far och en mor, som älskar mig och min syster och bror.

En sextonårs flicka smäcker och grann, med drömmar att snart få möta en man.

En brud nästan tjugo – mitt hjärta slår volt, vid minnet av löften jag givit och hållit.

Vid tjugofem- nu har jag mina egna små, som behöver mig i hemmets lugna, trygga vrå.

Shutterstock, Kvinnan på bilden har ingenting med berättelsen att göra.

En kvinna på trettio, mina barn växer fort, och hjälper varandra i smått och stort.

Vid fyrtio är de vuxna och alla flyger ut, men maken är kvar och glädjen är ej slut.

Vid femtio kommer barnbarn och fyller upp vår dag, åter har vi småttingar min älskade och jag.

Mörka dagar faller över mig, min make är död, jag går mot en framtid i ensamhet och nöd.

De mina har nog med att ordna med sitt, men minnet av åren och kärleken är mitt.

Naturen är grym, när man är gammal och krokig, får den en att verka en aning tokig.

Nu är jag bara en gammal kvinna, som sett krafterna tyna och charmen försvinna.

Men inuti denna gamla kropp bor ännu en ung flicka, då och då uppfylls mitt medfarna hjärta.

Jag minns min glädje, jag minns min smärta, och jag älskar och lever om livet på nytt.

Jag tänker på åren, de alltför få som har flytt, och accepterar kalla fakta, att inget kan bestå.

Om ni öppnar era ögon, systrar, så ser ni ej, bara en knarrig gammal gumma.

Kom närmare, se mig.

Pexels

Dela gärna dikten med dina vänner på Facebook, ju fler dikten sprids till, desto fler gamla kommer snart att få besök!