Irena Sendler föddes i Warszawa, i Polen den 15 februari 1910.
Hennes pappa lärde henne många saker som barn – men det var ett ledord hon alltid skulle bära med sig: att alltid hjälpa de behövande.
När Irena bara var sju år gammal dog hennes far i tyfus. Men de åren som hon fick med sin pappa skulle komma att ha ett enormt inflytande på henne.
När hon blev äldre följde hon i sin fars fotspår. Pappan, som varit läkare, inspirerade Irena.
Hon anställdes som socialarbetare på Warszawa välfärdsdepartement, där hon hjälpte till att ordna mat och kläder till familjer i nöd.
På den tiden var judeförföljelser vardag på många håll i Europa, men Irena – som var en hängiven katolik – vägrade att ge efter för fördomarna. Hon hjälpte flera judiska familjer, på samma sätt som hon hjälpte alla andra.
Strax efter andra världskrigets början skapade nazisterna Warszawas ghetto, där judiska familjer internerades.
Gettot var det största judiska getto som upprättades av nazisterna och som mest bodde runt en halv miljon judar innanför murarna.
Den skräckfyllda tillvaron i området präglades av trångboddhet, hunger, ovisshet och sjukdomar.
Irena, som oroades över de förfärliga levnadsvillkoren, bestämde sig för att engagera sig.
Hon anslöt sig till Zegota, en polsk hemlig motståndsrörelse som arbetade för att rädda judar. Irena insåg att hon behövde göra något – även om det samtidigt innebar en risk för hennes eget liv.
Tillsammans med andra medarbetare började hon i hemlighet att hjälpa judiska barn att fly från gettot.
De allra flesta av gettos invånare gick en säker död till mötes, antingen genom att mördas innanför murarna eller genom att deporteras till koncentrationsläger.
Irena besökte många judiska hem och familjer, men även om hon hade goda avsikter fanns det mödrar som vägrade att lämna ifrån sina barn till en främling.
Eftersom nazisterna hade en mycket stark kontroll och övervakning av gettot, var Irena tvungen att hitta på kreativa sätt att gömma barnen, så att de kunde fly.
Ett sätt var att åka in med ambulans och låtsas hämta mycket svårt sjuka patienter och föra dem till andra sjukhus. Men i takt med att övervakningen ökade, var Irena tvungen att gömma barnen i säckar, soppåsar och kistor.
Särskilt en räddningsoperation stack ut, när en liten bebis som hette Eluzina räddades. Irena gömde det lilla barnet i en trälåda, som egentligen var tänkt för att transportera tegel.
Flickan, som bara vara 5 månader, kunde föras i säkerhet. Det enda hon hade med sig var en liten silversked, som hennes mor hade gömt i hennes kläder.
Mer än 2500 barn räddades på detta sätt. Irena förde också ett register över alla barn som hon fört i säkerhet. Listan låg gömt i konservburkar, nedgrävda i grannens trädgård.
Hennes plan gick bra fram tills en dag, när allt uppdages: Nazisterna upptäckte vad hon gjorde och grep enne.
Irena sändes till fängelset där hon torterades av Gestapo och fick båda armarna knäckta. Men trots smärtan och terrorn, stod hon emot och vägrade att ge någon som helst information om barnen eller deras familjer.
Så småningom gav nazisterna upp och dömde henne till döden. Men ödet hade andra planer för Irena.
Några av Irenas medhjälpare lyckades till slut muta en av soldaterna i fängelset, som hjälte henne att fly.
Från den dagen – till sin död många år senare – levde Irena under falsk identitet. Men hon slutade aldrig att hjälpa andra.
”Hatet mot de tyska ockupanterna var starkare än skräcken. Dessutom hade min far lärt mig att man räcker ut handen till en drunknande. Då var det Polen som höll på att drunkna”, berättade Irena i en intervju med Sydsvenskan.
När kriget tog slut avslöjade Irena sitt register över alla de barn hon räddat. Hon lämnade över listan till en räddningskommité, som hjälpte judiska familjer att återförenas.
Senare i livet gifte hon sig och fick tre barn. Irena levde ett lyckligt liv, med vetskapen om att hon gjort det rätta.
”Anledningen till att jag räddade barnen kommer från min barndom, hur jag växte upp. Jag har blivit uppfostrad att hjälpa andra, då spelar inte religion eller nationalitet någon roll”, säger Irena.
Efter att ha arbetat så hårt för att hjälpa andra i hela sitt liv, dog Irena vid en ålder av 98.
På många sätt var hon en bortglömd hjälte och det var inte många som visste om hennes gärning.
1964 tilldelades Irena Sendler den israeliska hederstiteln ”Rättfärdig bland nationerna” och 1997 nominerades hon till Nobels Fredspris.
Priset gick dock till Al Gore, miljökämpe och tidigare presidentkandidat.
Irena var dock inte särskilt missunsam – hon valde istället att hylla några andra.
Det finns dock några som aldrig skulle glömma hennes insats.
”Nu kommer både barn och barnbarn till dem jag räddat och hälsar på mig”, berättade Irena.
Denna underbara och modiga kvinna, med ett hjärta av guld, får vi aldrig glömma!
Dela gärna vidare hennes berättelse med alla du känner på Facebook, så att fler får chansen att hylla Irena Sendler.
