Tweet about this on Twitter Pin on Pinterest Share on Facebook

Föräldrarna slår ihjäl 7-åriga sonen – mitt hjärta krossas då läkaren hittar en lapp i pojkens hand

Det här är en berättelse om en liten pojke med ett stort hjärta, en historia som alla borde läsa.

Berättelsen om Ivan handlar inte bara om honom, utan om miljoner barn världen över som alla tvingas genomleva samma mardröm.

Historien om just Ivan är kanske fiktiv – men budskapet och allvarsamheten i ämnet kan vi aldrig vifta bort.

Shutterstock
Shutterstock

Jag heter Ivan och jag är sju år gammal. Jag älskar min mamma och pappa, men jag är också väldigt rädd för dem. De slår mig ofta och jag förstår inte vad jag gör för fel.

I morse vaknade jag och gick till skolan. Jag har lärt mig att vara flitig och läraren gillar mig.

Jag gillar hela min klass, men jag har inga vänner. Därför brukar jag stanna inne på rasterna och rita. Ingen vill leka med mig. Jag försökte att bli kompis med de andra barnen, men de puttade bort mig och skrek att jag var äcklig.

De skrattar åt mig för att jag har samma slitna jeans, samma t-shirt och samma trasiga skor varje dag.

En dag efter skolan gick jag in i omklädningsrummet och tog en tunn jacka som hängt där länge, ingen verkade sakna den. Sedan gick jag hem ensam genom snöstormen. Jag skakade av kyla och det var jobbigt att gå i den starka vinden. Plötsligt puttade någon mig framåt, jag föll ner i snön och någon tryckte ner mitt ansikte i den. Sen sa de:

”Din tönt, ingen gillar dig. Idiot!”

Shutterstock
Shutterstock

De sparkade mig i ryggen och i magen, sen sprang de därifrån och lämnade mig i den kalla snön.

Jag grät. Inte för att jag frös eller hade ont, jag grät för at jag inte hade en enda vän, även fast jag gillade alla andra människor. 

Så fort jag kom innanför dörren kom min mamma springade och slet tag i mitt hår.

”Var har du varit? Varför är du så blöt och skitig? Äckliga barn som du får ingen middag, gå in på ditt rum och stanna där”. 

Jag gjorde som min mamma sa åt mig, jag gick in på mitt rum och kom inte ut förrän nästa dag, även om jag var väldigt hungrig och frusen.

Mina betyg blev sämre och sämre, varje gång min pappa fick veta det slog han mig hårt. En gång slog han mig så hårt att jag inte kunde röra mitt pekfinger, jag fick aldrig tillbaka rörelsen i mitt pekfinger och alla barnen skrattade åt mig för det.

Shutterstock
Shutterstock

Tiden gick och en dag fick jag väldigt ont i hjärtat.

Mamma och pappa brydde sig inte om att jag hade ont. På kvällen låg jag i min säng och jag önskade mig bara en sak. Jag önskade att jag inte skulle ha ont mer, för jag ville inte irritera mamma och pappa. Jag älskar dem så mycket, det gör jag verkligen.

Nästa dag i skolan fick vi i uppgift att måla vår högsta önskan. De andra barnen målade bilar, raketer och fina dockor. Det gjorde inte jag.

Inte för att jag inte gillar sånt, men det jag önskade mig mest av allt var en kärleksfull mamma och pappa, så jag målade en familj. En mamma, en pappa och deras son, de spelade spel och alla var glada. Medan jag målade grät jag tyst, jag ville så himla gärna ha en mamma och pappa som älskade mig.

När det var min tur att visa upp min målning för klassen skrattade alla åt mig.

Jag ställde mig vid katedern och sa:

”Min högsta önskan är en familj”.

Då skrattade alla i klassen ännu högre. Jag började gråta och sa:

”Snälla skratta inte åt mig, det här är min högsta önskan! Ni kan slå mig, ni kan hata mig, men jag ber er, snälla skratta inte åt mig.

Public Domain Pictures
Public Domain Pictures

Jag vill ha föräldrar som ni har, som kramar och pussar mig, som hämtar mig efter skolan och är glada att se mig. Jag vet att jag är ful och svag, jag vet att jag har ett krokigt finger, men snälla skratta inte åt mig.”

Lärarinnan försökte torka mina tårar, jag tror att några barn förstod mig, men många fortsatte att skratta.

En dag när jag fick tillbaka mitt prov i ryska såg jag direkt att jag fått ett dåligt resultat, jag visste att min mamma skulle bli väldigt besviken.

Jag var rädd för att gå hem, men jag visste inte vart jag annars skulle ta vägen. Jag gick långsamt hem, jag ville inte komma fram. Min mamma blev rasande.

Hon tog tag i mig och kastade mig i golvet, jag slog mitt ben hårt i en stol.

Sen slog hon mig i huvudet två gånger, jag bara låg där, jag kunde inte ta mig upp, jag hade jätteont i både mitt ben och min ena arm, men mamma bara lämnade mig där på golvet.

När hon kom tillbaka sa hon åt mig att städa upp röran, när pappa kom hem skulle han ta hans om mig.

Jag bönade mamma att inte säga någonting till honom, men när jag lyfte blicken såg jag att han redan stod i dörröppningen.

När mamma berättade om provet ryckte han upp mig från golvet, han skakade mig och slog mig i ansiktet.

Pixabay
Pixabay

Sen kommer jag inte ihåg någonting, jag vaknade upp på sjukhuset. Jag tittade på min hand, jag kunde inte röra någon av mina fem fingrar. Jag tittade ut genom fönstret och grät.

Utanför såg jag föräldrar leka med sina barn, de kastade bollar till varandra och kramades.

Vet du varför jag grät?

Jag vet inte hur en kram från min mamma känns, hur det är att bli pussad. Mina föräldrar slår mig bara, men jag älskar dem ändå. Jag har alltid gjort mitt bästa, jag har varit flitig i skolan, men de gillar mig inte ändå.

En dag råkade jag spilla ut lite av mitt te, då slog de mig igen.

Plötsligt fick jag ont i bröstet igen, jag sa till min mamma – men hon brydde sig inte. Efter ett tag fick jag åka till sjukhuset igen, ingen kom och hälsade på mig.

Läkaren sa att mamma och pappa säkert skulle komma nästa dag, de gjorde de inte.Jag väntade och väntade, men ingen kom. Jag älskar mina föräldrar ändå.

Två dagar senare dog Ivan av sina skador. I hans hand fann läkarna ett brev som han inte hunnit skriva klart.

”Kära mamma och pappa, jag är jätteledsen för att jag är ful, äcklig och dum. Jag är ledsen för att ni inte kan älska mig.

Jag ville aldrig irritera er. Allt jag ville mamma var att få en kram, en puss och få höra att du älskade mig en enda gång. Pappa jag ville bara att du skulle leka med mig, hålla min hand på en promenad eller sjunga för mig.

Jag vet att jag är en skam för er.

Jag kommer aldrig…”

Sen slutade Ivans hjärta att slå.

Den här historien är hämtad från Ryssland och sajten Pure-T, jag är inte säker på om den har hänt på riktigt, men det spelar ingen roll. Den är otroligt viktig ändå!

Alla barn har rätt att bli älskade. Ändå händer detta varje sekund, varje minut, varje timme och varje dag. I alla länder, alla städer och alla skolor.

Ett barns hem ska vara fritt från våld och en säker plats. Barn behöver kärlek, ömhet och närhet, och en kram kan ibland vara värd mycket mer än du någonsin kunnat ana.

Shutterstock
Shutterstock

Snälla dela denna gärna denna historia med alla dina vänner på Facebook, för att visa att inget barn någonsin ska behöva fara illa och inte känna sig älskad.