Det är lätt att säga att man är tacksam och förstående, men att däremot vara det på riktigt när det väl kommer till kritan är en helt annan sak.
När en situation blir komplicerad och man upplever den på nära håll är det lätt att rädslan tar över, och då är det inte lika lätt för folk att vara generösa.
Coronapandemin tar fram det bästa hos oss människor, men tyvärr tar den också fram det värsta. Fråga bara sjuksköterskan María Rodriguez.
María jobbar som sjuksköterska i Cádiz, Spanien, och har dessvärre de senaste dagarna blivit allt annat än trevligt behandlad.
Som många andra som jobbar inom vården har hon kämpat med att ta hand om coronasmittade patienter. Och precis som många andra vårdanställda har María blivit glad och känt hopp när hon hört folkets applåder varje dag – som görs för att tacka de vårdanställda för deras insatser.
Nu när hon sitter instängd i karantän, på grund av rädsla att av att ha smittats, har kommentarerna som uttryckte tacksamhet bytts ut mot kommentarer med förakt. Grannarna vill inte ha henne nära. Så här skriver María på Facebook.
”Applåderna till oss inom vården som är utsatta för Covid, och som vi får höra varje kväll, gör oss så gott, ni ger oss energi för att fortsätta att kämpa, för ni visar oss att ni finns där ❤”
”Så fint att sluta där, eller hur? Men jag kan inte, jag vet att de flesta av er som applåderar gör det för det ändamålet, men alla gör inte det. Till vilken nytta är det att ni applåderar kl 20.00 om det ni gör är att förolämpa oss när det väl kommer till kritan?
Vilken nytta har det för mig om ni avvisar oss om det visar sig att vi skulle kunna vara smittade?”
”Jag testades på fredagen, det visade negativt, men trots det rådde de mig att isolera mig ifall det skulle vara falskt negativt. Jag har varit isolerad sedan i fredags, jag har inte lämnat lägenheten, den är en familjemedlems, jag kom in här med munskydd och handskar. Min man som gick in före mig för att hämta mat, öppnade dörren, jag gick upp för trapporna utan att röra absolut INGENTING, och så stängde jag in mig. Maten får jag till dörren, och jag öppnar med munskydd och handskar för att vara på den säkra sidan…”
”Men när resten av grannarna (de som går ut varje dag kl 20.00 för att applådera) nås av att jag är här så tillrättavisar de mig, de hotar med att anmäla familjemedlemmen som lämnat sitt hus TOMT för att jag ska isolera mig från min familj och bland annat min son på 15 månader…”
”Ljud som ger dig gåshud med fraser som ”om det har varit negativt, lägg in henne i ditt hus”, ”detta kan man anmäla”, ”jag bryr mig inte om hon jobbar inom vården, det är inte alls ansvarsfullt” och massa etcetera som jag vägrar att komma ihåg.
SKÄMS ni inte över att ni är såna hycklare!? Jag vet att vi alla är nervösa, men en ”jag hoppas att hon inte har rört någonting men om hon behöver något är det bara att hon säger till” (det senare har bara gjorts av en granne ❤) är mer användbart än en tom applåd.
Ni borde verkligen skämmas, hycklare!”
”När du behandlar en smittad med fientlighet är det uppenbart att du efter detta bara kommer att vara en överlevare, det här med att vara en person har du förlorat…”
”Jag avslutar detta med en applåd, en av de riktiga, de som kommer från hjärtat, till alla mina kollegor som fortsätter att jobba, och så fort jag har återhämtat mig ska vi fortsätta att kämpa tillsammans!
👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻”
”Om du kan dela gör du mig en tjänst!”
Jag förstår verkligen att María är uppgiven. Jag skulle vilja fråga de där människorna vem de tror ska ta hand om dem om de blir sjuka. Jo, för det är ju alla de inom vården som de nu avvisar på grund av rädsla. Dela gärna detta för att alla ska förstå att vi måste stötta alla vårdanställda, precis som de stöttar och tar hand om oss alla.