Lauren Perkins drömde alltid om att bli mamma. Efter att ha tillbringade ett påfrestande år med att försöka bli gravid, tycktes tanken fertilitetsbehandling inte så skrämmande längre.
Hon och hennes man David bestämde sig för att ta semester och resa till Nicaragua, för att fundera igenom nästa steg.
Lauren och maken åkte tillsammans med några vänner och hon pratade öppet om sina problem med att bli gravid. En av vännerna, som var präst, förklarade lugnt:
”Någon där uppe har stora planer för dig. Jag vet inte vad, men det kommer bli stort”.
Där och då kändes det märkligt – men Lauren skulle snart förstå vad hon menade…
Efter resan i Nicaragua kom Laura hem till hemmet i Texas. Hon funderade inte så mycket på vad prästen sagt under resan.
Däremot hade hon och David bestämt sig för en sak: De tänkte testa fertilitetsbehandlingen intrauterin insemination, den enklaste metoden för assisterad befruktning.
Lauren var övertygad om att det inte skulle fungera … men det gjorde det. Hon blev äntligen gravid!
Vid första rutinkontrollerna fick Lauren höra av sjuksköterskorna att hennes hcg-nivåer var väldigt höga.
Det innebar troligen att det låg flera barn i magen! Lauren och hennes man misstänkte att tvillingar eller trillingar, men bara det faktum att de väntade fler än ett barn var nästan för bra för att vara sant. De hade ju kämpat så länge för att ens kunna bli gravida.
Sedan kom deras första ultraljud. Läkaren studerade skärmen några sekunder och leverade de chockerande nyheterna…
Läkaren sa lugnt: ”Jag räknar till 5 där inne”.
”Det är inte möjligt!”, Lauren tänkte.
Läkaren tittade på paret och fortsatte.
”Vänta lite!”, sa doktorn. ”Jag hittade just en sjätte bebis!”.
Det förvirrade paret stirrade på skärmen med fullständig chock. Den smått omöjliga chansen att få sexlingar hade faktiskt inträffat!
Paret ställdes sedan inför ett lika stort som svårt beslut. Antingen skulle de minska antalet barn, eller behålla dem alla.
Chansen för att alla bebisar i magen skulle överleva graviditeten var väldigt små, sexlingar är väldigt riskabelt att föda för kvinnan.
Lauren och David bestämde sig till slut för att ge alla sex barnen en chans.
Deras läkare lovade att göra vad som helst för att det hela skulle gå vägen och sjukhuset gjorde allt i sin makt för att undvika komplikationer i samband med förlossningen.
Måndag morgon, den 23 april 2012, var det dags! Då var Lauren i vecka 30, barn födda före 37:e graviditetsveckan brukar betecknas som för tidigt födda.
Totalt radade sig 35 stycken personer från sjukhuset upp sig, inne i förlossningssalen. Sex sjuksköterskor stod redo att fånga alla små liv som skulle sättas till världen.
”Jag var nervös och upphetsad på en gång. Det började sjunka i det här var på riktigt – jag skulle få 6 barn”, berättar Lauren.
Det tog totalt fyra minuter att förlösa alla sex bebisar.
Andrew, Benjamin, Caroline, Leah, Allison och Levi vägde alla mellan 400-900 gram.
”Jag förväntade mig inte att få se alla mina barn förrän nästa dag, men alla bebisar rullades fram till mig, en efter en, innan de fördes vidare till avdelningen för neonatal intensivvård. Jag fick röra alla barns små, lilla fingrar”, säger Lauren.
Barnen var inte tillräckligt stabila för att att föräldrarna skulle få hålla dem de första dagarna.
Fyra dagar gamla Allison var den första bebisen som var stabil nog att hållas. Det tog sjuksköterskan tio minuter att få bort de flesta sladdar och rör från flickan, så att Lauren fick hålla sitt barn.
Vilken känsla!
”Och det ögonblicket, när jag fick hålla min baby, då blev jag mamma på riktigt… En sexbarnsmamma.. Jag antar att Gud hade stora planer för mig trots allt!”, säger Lauren.
Den första tiden var grundläggande för bebisarnas liv. Föräldrarna var fortsatt oroliga för komplikationer som potentiellt kunde leda till handikapp och i värsta fall dödsfall.
Som tur var återhämtade sig alla sexlingar, sakta men säkert!
Efter många veckor på intensiven och kärlek från sjuksyrrorna på neonatalvården fick familjen ta hem sina små skatter.
Fem av bebisarna kunde komma hem när de var 4 månader gamla. Lilla Leah var tvungen att stanna på sjukhuset några veckor längre, eftersom hon var den mest för tidigt födda.
”Hon var bokstavligen begravd under alla andra i livmodern”, säger Lauren och fortsätter:
”Så hon fick inte rätt näringsflöde. Hennes hjärna utvecklades inte fullt ut”.
Familjen har fått ett enorm stöd från nära och kära, vilket hjälpte dem igenom den svåraste och mest osäkra perioden.
Donationer och annan hjälp har strömmat in, både från familj och kompletta främlingar som berördes av den sensationella förlossningen.
Lauren kunde naturligtvis inte låta bli att tacka all medicinsk personal efteråt. Utan dem hade barnen inte klarat sig och fått komma hem överhuvudtaget.
”Min läkare var bäst och jag är alltid tacksam gentemot honom. All personal på neonatalvården som timmar efter timmar sett efter våra barn och fixat så att de kan få komma hem. Så många av dessa människor har en speciell plats i våra hjärtan och familjen”, skriver Lauren.
Helt nyligen firade Andrew Noah, Benjamin Luke, Caroline Grace, Leah Michelle, Allison Kate och Levi Thomas sin 6-årsdag!
Familjen har anpassat sig till ett nyare, hektiskt liv – det är full rulle hela tiden.
”Jag kallar det halvkontrollerat kaos”, säger Lauren, 33, till Today och fortsätter:
”Vi var tvungna att bli mycket mer strukturerade och organiserade, särskilt under det första året”.
De pojkarna – Andrew, Benjamin och Levi – och två av deras tjejer – Allison och Caroline – mår idag bara bra.
Dottern Leah har haft det fortfarande lite tuffare, på grund av hennes hjärnskada. Hon kommer förmodligen behöva vårdas av sina föräldrar under en lång tid framöver.
Men precis som sina syskon har hon börjat gå i skolan.
”Hon går till allmän förskola för barn med funktionshinder. Men hon ger alltid 100 procent och ler hela tiden. Hon är vår solstråle!”, säger Lauren.
Vilken fin familj och vilken resa de har gjort!
Vi önskar sexlingarna Perkins all lycka till i framtiden och ser fram emot att träffa dem igen, om några år!
Dela och gilla gärna om du också tycker att deras historia också värmde ditt hjärta.
