Nu tänkte hon inte ta mer skit från kassörskan, och svarade:
– Förr så återanvände vi våra mjölk-, läsk- och ölflaskor. Vi tog med dem till affären och butiken skickade dem tillbaka till tillverkarna som tvättade och steriliserade glasen innan de fylldes igen och åter kunde säljas i butikerna. På det sättet kunde man använda flaskorna om och om igen. De var verkligen återvunna. Men vi hade inte den här ”gröna grejen” på vår tid, svarade den äldre damen.
Hon fortsätter:
– På den tiden packades våra varor i bruna papperspåsar i affärerna, och dessa kunde vi sedan använda till massor av olika saker flera gånger. Jag minns att vi, förutom till affären, framför allt att vi använde de här bruna papperspåsarna som bokomslag för våra skolböcker. Det var för att säkerställa att den offentliga egendomen som skolböckerna inte skulle bli försämrade av vårt eget kludder. Och på det sättet kunde vi också kluddra hur mycket vi ville på de bruna omslagspappren, och personalisera våra böcker på ett roligt sätt. Men det är så klart synd att vi inte hade den här ”gröna grejen” på min tid.
Kassörskan tittade storögt på den gamla damen som fortsatte berätta om sina tidigare minnen av miljömedvetenhet som byggt samhället.
– Förr hade vi en tv eller radio i huset. Inte en tv i varje rum. Och tv:n hade en liten skärm, ungefär som en näsduk snarare än att det tog upp ett helt rum. Samtidigt blandade vi och rörde om våra grytor och annat i köket för hand. Vi hade inga elektriska maskiner som kunde göra allt detta för oss. Jag minns också när vi skulle skicka iväg något bräckligt med posten eller flytta tallrikar och annat ömtåligt. Då använde vi oss av gammalt tidningspapper som skulle skydda detta, i stället för de här plastbubblorna som finns i dag. I trädgården behövde vi inte använda oss av bensin för att klippa gräset med en gräsklippare – vi använde oss helt enkelt av våra egna muskler i stället. Men det är klart, vi hade inte den här ”gröna grejen” som ni har i dag.
Vid det här laget hade ytterligare en kassa öppnats vid sidan av denna kö. För den äldre kvinnan var inte klar ännu. Hon fortsatte:
– Jag minns också hur vi brukade tvätta barnens blöjor när de använts. Vi hade inte de som finns i dag, du vet de där som man kan slänga. Och på tal om att tvätta kläder…vi brukade torka dem på torklinor ute i det fria. Inte i en maskin på 220 volt. Då var det verkligen vind- och solenergi som gällde.
– På den här tiden brukade folk ta spårvagnen eller en buss till jobbet, samtidigt som barnen cyklade eller gick till skolan i stället för att använda sig av sina mammor som en 24-timmar taxiservice.
Nu märkte kvinnan i kassan att den äldre kvinnan höll på att komma till sin slutpoäng.
– Jag tycker det är ledsamt hur den unga generationen ibland klagar på hur vi gamlingar inte är ”gröna” i vårt tänk. Det var bara så att vi inte hade den här ”gröna grejen” på vår tid. Håller du inte med?
Kassörskan visste inte vad hon skulle säga. Den äldre damen packade ihop sina varor och vandrade vidare. Jag är säker på att hon kommer tänka både en och två gånger innan hon attackerar äldre vad gäller miljömedvetenhet nästa gång. Yngre generationer tror ibland att de vet bäst och ibland är det kanske också så, men jag tror absolut att det är bra om de också lyssnar på de äldre i samhället som varit med och fått massor av livserfarenhet. Då slipper man också sådana pinsamma situationer som den här kassörskan i berättelsen måste ha varit med om!
Det kanske helt enkelt är så att gamlingarna har en poäng!
DELA gärna den här berättelsen vidare om du håller med och tyckte den äldre kvinnan hade ett klockrent svar!