Tweet about this on Twitter Pin on Pinterest Share on Facebook

11-årige pojkens katt hittas ihjälkörd, 15 år senare ringer styvpappan från dödsbädden och vill säga något

Ganska ofta tänker jag på relationen mellan mig och min pappa. Jag brukar fundera på hur den har sett ut genom åren och jag märker ofta hur pass lite jag kommer ihåg.

Vissa stunder och situationer finns för alltid inbrända i minnet, ibland minns jag bara olika fragment och händelser.

Självklart har relationen gått upp och ned i perioder, men vi har alltid vetat var vi har varandra och det är jag otroligt tacksam för.

Denna historia handlar också om son och hans förhållande med sin pappa.

Vi kan bara gissa vilka problem hans far brottades med livet, men enligt sonen, som lade upp berättelsen här, tog pappan en överdos och hämtade sig aldrig riktigt efter detta.

Att förlora en familjemedlem är en tragedi, men den här berättelsen är också vacker på ett sätt.  Det börjar med en katt och slutar med en katt, men den säger så mycket mer om livet.

Framför allt var det sista raden som träffade mig rätt i hjärtat.

Här är sonens berättelse:

Innan min styvpappa dödade sig själv med heroin, brukade han lära mig ”manliga” saker. En av sakerna han ofta kom tillbaka handlade om husdjur. ”Ett husdjur ger dig den enda ovillkorliga kärleken du någonsin kan få. De vill bara ha dig och de ber aldrig om något extra”, brukade han säga.

Wikipedia Commons

En dag blev min katt blev påkörd av en bil när jag var på väg hem från skolan. Jag var 11 år gammal. Katten hade jag döpt till ”Max” och jag var sex år när jag fick henne. Jag skrek rakt ut och sprang efter hjälp. Hon låg och led vid sidan av vägen och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Tack och lov kom min styvpappa ut från huset för att hjälpa till. Jag var i chock, jag fick inte ens fram några tårar.

”Han kommer rädda henne”, tänkte jag. ”Han fixar allt. Vilken tur att han var hemma”. Min styvpappa plockade upp henne, vände sig mot mig och la katten i mina armar. Hon slutade genast med de plågsamma ljuden och började spinna.

Han förklarade för mig att hon var alltför skadad. Hon skulle dö, det var inget att göra åt den saken. ”Men nu behöver hon dig. Hon behöver en famn att känna sig trygg i, innan hon går bort. Så länge du håller henne i dina armar kommer hon inte att ha ont. Det enda du behöver göra är att prata med henne”, sa pappa till mig.

Min styvpappa klev åt sidan. Men han märkte snabbt jag fortfarande var i chock att det höll på att brista totalt för mig.
Han sa: ”Vi tar henne till det där fältet där de vilda kaninerna bor”. Under tiden började jag, helt instinktivt, att prata med Max om kaniner. Vi promenerade i 3 min, sedan slutade Max att spinna. Hon hade kämpat färdigt.

Jag stannade och skrek i panik: ”Pappa!”

Han vände sig bara om. ”Håll bara i henne, grabben. Det är allt hon behöver”. Så jag fortsatte att gå tills vi kom ut till det fält där vi brukade titta på kaninerna. Jag började gräva en grop, medan han tittade på och berättade om hur man ”alltid ska hålla hårt i sina vänner. Då glömmer man smärtan och tänker på minnena från förr. Du får aldrig ha panik när du håller om någon. Det är så män gör, grabben”.

Jag la ner min katt i gropen och täckte över henne med jord. Han frågade, ”Är du klar?” Jag nickade. ”Det är okej att gråta”, sa han.

Många år senare, efter att min mamma och min styvpappa hade separerat, kontaktade min styvpappa vår familj. Han ville ringa och säga att han inte mådde bra. När vi till slut åkte iväg för hälsa på honom var han bara en skugga av sitt forna jag. Den man som var kraftigt byggd och vägde stadiga 100 kilo en gång tiden såg nu ut som ett skrynkligt papper.

Shutterstock

Vi stannade över natten. Alla låg och sov och klockan var runt 02:00. Jag smög fram till hans säng och satte mig i stolen bredvid honom. Han hade en av sina hallucinationer. Jag plockade upp hans hand. Han kunde inte ens öppna den, så det slutade med att jag höll om hela hans arm, medan min styvpappas ögon rusade runt i rummet. Han väste och kved om tidigare misslyckanden och krossade drömmar.

Jag försökte prata med honom. ”Kommer du ihåg när vi var tvungna att begrava Max vid kaninhögarna?” Men det blev inte så mycket prat om kaniner. Jag höll bara hans arm och berättade om det gamla huset. Vad 15 år måste ha gjort med fasaden. Hur den gamla boden han byggde förmodligen fortfarande stod kvar. Han slutade skaka när jag började prata om dofterna från vårt bostadsområde på sommaren. Hur myntan växte längs västra sidan av huset och brukade blåsa in i vardagsrummet när vinden låg på.

Då stängde han ögonen och somnade, helt lugn. Han gick bort 24 timmar senare, utan att få några fler, allvarliga anfall. Han led inte mer. Jag vill gärna tro att han tillbringade sina sista 24 timmar där på det öppna fältet med sin 11-årige son. Tittandes på katterna och kaninerna som hoppade runt i skogsbrynet. Pratandes om allt möjligt, innan han slutligen sa åt mig att det var dags att gå tillbaka.

Vi stod där i en evighet.

En alldeles fantastisk lärorik och rörande berättelse. Tårarna rann på mig – dela den vidare om du också blev berörd!