Det finns ett hejdå i varje hej, precis som det finns ett slut efter varje början.
Vi vet alla att den där oundvikliga dagen kommer. Den dag när vi ska lämna världen och ta farväl av alla våra vänner och familj.
Förhoppningsvis har gjort något slags avtryck och i den bästa av drömmar lämnar vi denna jord för en bättre plats.
Me trots att döden är en väldigt naturlig del av livets cykel, lyckas den ändå alltid riva upp hål i våra hjärtan.
Det är helt enkelt en av de värsta saker en människa kan gå igenom – att förlora någon du älskar.
Döden lämnar en hjärtesorg som är svår att läka.
Tanken på att du någonsin kommer att få se dina älskade igen, eller ens kunna höra deras röst en gång till. Det gör så ont.
En kvinna som letade efter ett råd på Reddit, ett forum på internet, berättade att hon förlorat sin älskade, bästa vän. Hon var så förkrossad och visste inte vad hon skulle göra.
Hon bad om råd för att få hjälp att läka… Hur skulle hon klara sig utan att få krama om sin bästa väninna någonsin igen?
”Min vän dog. Jag vet inte vad jag ska göra.”
Många hörde av sig till kvinnan och delade med sig av sina egna erfarenheter av hur det är förlora en älskad. De flesta uttryckte sin medkänsla för den anonyma kvinnan.
Men bland de många svaren var det särskilt en persons kommentar som stack ut från mängden.
Orden kom från en gammal man och svaret var lika ärligt som vacker, därför tycker jag att alla borde läsa detta.
Här är vad den gamle mannen skrev till kvinnan:
”Okej, så här är det. Jag är gammal. Vad det betyder är att jag har överlevt (hittills), men många människor jag har känt och älskat hade inte samma tur. Jag har förlorat vänner, bästa vänner, bekanta, medarbetare, morföräldrar, mamma, släktingar, lärare, mentorer, studenter, grannar och massa andra. Jag har inga barn, och jag kan inte föreställa mig smärtan som det måste innebära att förlora ett barn.
Men så här tycker jag i alla fall:
Jag önskar att jag kan säga att du vänjer dig vid att folk dör. Det gjorde jag aldrig. Jag vill inte det. Det borrar ett hål genom mig när någon jag älskar dör, oavsett omständigheterna. Men jag vill inte att det ska ”inte spela någon roll”. Jag vill inte att det ska vara något som bara passerar. Mina själsliga ärr är ett bevis på den kärleken och förhållandet som jag hade för och med den personen. Och om ärret är djupt, så var kärleken det också. Så ser jag det.
Ärren är en hyllning till livet. Ärren är ett bevis på att jag älskat djupt och blivit sårad, men även djupa sår kan läka och ibland till och med förgyllas. Jag kan läka och fortsätta att leva och fortsätta att älska. Och ärrvävnaden är starkare än det ursprungliga köttet någonsin var. Ärr är en hyllning till livet. Ärr är bara fula för människor som inte kan se.
När det gäller sorg, så kommer det i vågor. När skeppet går under och förstörs drunknar du bredvid det, med allt bråte runt om kring dig.
Alla vrakdelar som flyter runt dig påminner om skönheten och det fantastiska som detta skepp än gång var, men som nu inte längre finns kvar. Och allt du kan göra är att flyta där bland vågorna. Du hittar någon del av vraket och du hänger på den ett tag. Kanske är det en fysisk sak. Kanske är det ett lyckligt minne eller ett fotografi. Kanske är det en annan person som också flyter omkring. Ett tag är allt du kan göra att flyta omkring. Försöka hålla dig över ytan.
I början är vågorna 30 meter höga och kraschar över dig, utan barmhärtighet. De kommer 10 sekunder mellan varandra och ger dig inte ens tid att hämta andan. Allt du kan göra är att hänga i och flyta. Efter ett tag, kanske veckor, kanske månader, märker du att vågorna är fortfarande 30 meter långa, men de kommer med längre mellanrum. När de kommer, kraschar de fortfarande över dig och spolar iväg dig.
Men däremellan kan du andas, du kan fungera. Du vet aldrig vad som ska utlösa sorgen. Det kan vara en sång, en bild, en gatukorsning, lukten av en kopp kaffe. Det kan vara nästan vad som helst … och vågen kommer slå till med full kraft.
Men mellan vågor finns det liv.”
Någonstans längs vägen, och det är annorlunda för alla, märker du att vågorna nu bara är 10 meter höga. Eller 5 meter höga. Och medan de fortfarande kommer, kommer de med allt längre mellanrum. Du kan se dem komma. En årsdag, en födelsedag, en jul eller en landning på flygplatsen. Du kan se att den kommer, för det mesta, och förbereda dig själv.
Och när den sköljer över dig vet du på något sätt att du kommer komma ut på andra sidan. Genomblöt, nedbruten – men fortfarande hängandes på en liten bit av vraket. Du tar dig igenom det.
Så lyssna nu på en gammal man!
Vågorna slutar aldrig komma, och på något sätt vill du inte heller att de ska sluta. Men du lär dig att du kommer att överleva dem. Och fler vågor kommer. Och du kommer att överleva dem också. Om du har tur har du massor av ärr från massor av kärlek. Och massor av skeppsvrak”.
Visst är det som denna kloka, gamla man säger?
Du kommer aldrig över att någon du älskar dör. Du tar dig bara långsamt igenom varje dag och bevarar personen i ditt hjärta. Tomheten och saknaden finns alltid där men för varje år som går blir det lite lättare att bära sorgen.
Den som älskar aldrig glömmer
Den som glömt ej älskat har
Den som älskat och har glömt visste ej vad kärlek var
Så var stolt över de ärr som ditt hjärta har uthärdat, de visar bara hur mycket kärlek du haft haft i ditt liv.
Gilla och dela gärna vidare dessa ord på Facebook.
Vi är många där ute som förlorat någon vi älskar och tillsammans kan vi hjälpas åt att bearbeta sorgen.
