Hur gör du när du möter nya människor? Är du reserverad? Ganska lite tillbakadragen? Eller har du lätt för att prata med folk?
Oavsett vad tror jag att alla kan lära sig något av denna berättelse – den berör något som vi alla kan tänka på när vi möter nya människor och försöker förstå varför vissa agerar som de gör.
Allt börjar med att en rutinerad lärare tröttnar ordentligt på en av sina elever. Men när hon undersökte saken lite närmare och skalade lite på ytan, dök något oväntat upp.
Historien publicerades för första gången 1976 och har sedan dess spridits via på nätet genom åren. Även om författaren Elizabeth Silance Ballard hittade på ursprungsberättelsen, delar jag den gärna vidare vidare – för jag är övertygad om att den kan inspireras mina medmänniskor.
När Jean Thompson stod framför sina 5:e-klassare på den allra första dagen i skolan, inledde hon dagen med en lögn.
Liksom de allra flesta lärare, tittade hon på sina elever och förklarade att hon tyckte om alla precis lika mycket. Detta stämde ju förstås inte, för nedsjunken i sin stol, på första raden, satt en liten pojke som hette Teddy Stoddard.
Lärarinnan Thompson hade noterat Teddy redan året innan. Hon märkte att han inte fungerade ihop med de andra barnen. Hans kläder var skitiga och att han såg inte ut att ha duschat på väldigt länge. Inte bara det att han såg lite sunkig ut, dessutom kunde Teddy bli riktigt otrevlig ibland.
Det gick så långt att hon faktiskt kunde känna glädje i att ta fram sin breda, röda penna och kryssa i ett ”X” på Teddys läxor, för att sedan avsluta med att ge honom underkänt på uppgiften.
På skolan där hon undervisade var hon dock skyldig att granska barnens tidigare betyg och prestationer. Till sist kom hon till Teddy Stoddards arkiverade filer. När hon tittade på hans resultat i historiken, fick hon sig en rejäl överraskning.
Teddys lärare i första klass skrev: ”Teddy är en begåvad kille som alltid har nära till ett leende. Han gör alltid sina läxor och är väluppfostrad. Det är en glädje att ha honom som elev”.
Läraren i andra klass skrev: ”Teddy är en skötsam elev och mycket omtyckt av sina kamrater. Han är dock lite orolig av sig, eftersom hans mor diagnosticerats med en dödlig sjukdom. Livet där hemma måste vara rätt tufft”.
Teddys lärare i trean skrev: ”Hans mors död har tagit hårt på honom. Han försöker göra sitt bästa, men hans far visar inte mycket intresse och hans vardagssituation kommer bara att bli värre om inga åtgärder vidtas”.
Teddy lärare i fjärde klass skrev: ”Teddy har blivit tillbakadragen och visar inte mycket intresse för skolarbetet. Han har inte många vänner och han ibland sover han på lektionerna”.
Nu började fru Thompson att skämmas över sig själv. Hon fick en klump i magen när hon tänkte på den gången alla hennes elever gett henne vackra och prydligt inslagna julklappar. Alla utom Teddy Stoddard.
Teddys present var i stället slarvigt inslagen i en skröplig, brun papperspåse. Fru Thompson log ansträngt när hon öppnade hans present bland alla andra. Några av barnen började skratta högt när hon plockade fram presenten.
Inne i påsen låg ett pärlarmband där flera bitar fattades, och en flaska som var till fjärdedelen fylld med parfym. Men barnens slutade genast skratta när hon förklarade hur fint hon tyckte att armbandet var, samtidigt som hon baddade lite av parfymen på handleden.
Teddy stannade kvar en stund efter skoldagen och sökte upp sin lärare. ”Fru Thompson, i dag luktade precis som min mamma brukade göra”, sa han.
När alla barnen gått hem för dagen, grät fru Thompson i över en timme.
Efter den dagen beslutade sig Fru Thompson för att sluta undervisa i läsning, skrivande och räkning. I stället började hon att undervisa barnen. Fru Thompson ägnade särskilt sin uppmärksamhet åt Teddy. När hon lade ned mycket tid på att hjälpa, verkade det som att pojkens livslust kom tillbaka. Ju mer hon uppmuntrade honom, desto mer utvecklades han och vill lära sig.
I slutet av året var Teddy en av de duktigaste barnen i klassen och trots hennes lögn om att hon gillade alla elever lika mycket, så var Teddy en av hennes absoluta favoritelever.
Ett år senare hittar läraren en inskjuten lapp under dörren. Den var från Teddy och det stod att fru Thompson var den bästa läraren han någonsin haft i hela sitt liv.
Sex år passerade innan hon hörde av Teddy igen. Men han skickade ett brev och skrev att han hade slutat gymnasiet, med toppbetyg, och att Fru Thompson fortfarande var den bästa läraren han någonsin haft i livet.
Fyra år efter det brevet, fick hon ytterligare en hälsning från Teddy. Han berättade att livet var tufft bland, men han hade fortsatt att plugga och skulle snart ta examen på college. Även nu skulle han utexamineras med toppbetyg och Teddy försäkrade Fru Thompson att hon var den bästa lärare han någonsin hade haft i hela sitt liv.
Sedan gick det ytterligare fyra år och ännu ett brev kom. Den här gången berättade Teddy att han tagit en kandidatexamen, men att han bestämt sig för att gå ännu längre. Han försäkrade fru Thompson hon fortfarande var hans favoritlärare och den bästa han någonsin haft.
Brevet var undertecknat Dr. Theodore F. Stoddard.
Men historien slutar inte där. Du förstår, det kom ännu ett brev den våren. Teddy sa att han hade träffat en kvinna och att de skulle gifta sig. Han förklarade att hans pappa hade dött för ett par år sedan, och han undrade om fru Thompson kunde tänka sig att komma på bröllopet och sitta på den plats som vanligtvis reserveras för brudgummens mamma.
Naturligtvis ville Fru Thompson det. Och gissa vad?
Hon bar det där armbandet som saknade flera pärlor. Dessutom såg fru Thompson till att ta på sig den parfym hon fått, samma parfym som Teddys mor bar under deras sista jul tillsammans.
De kramade varandra och doktor Stoddard viskade i Mrs Thompson öra: ”Tack fru Thompson, för att du trodde på mig. Tack så mycket för att du såg mig och fick mig att känna mig uppskattad. Tack för att du trodde på mig, på att jag kunde göra skillnad”.
Fru Thompsons ögon tårades och hon viskade tillbaka:
”Teddy, du har helt fel. Det var du som lärde mig att jag kunde göra skillnad. Jag visste inte hur man undervisade innan jag träffade dig”.
Du kan aldrig veta vilken inverkan dina handlingar kan ha på en person. Oavsett vad som händer: Döm aldrig någon på förhand, och särskilt inte barn, innan du har hela bilden klar för dig. Det kan i slutändan leda till en väldigt mycket bättre värld!
