Det här är en berättelse om en pappa. En pappa som gjorde något fruktansvärt, i alla fall tyckte alla andra det.
Lars var tillsammans med sin fru Karin på en stor färja när den plötsligt började ta in vatten.
Det utbröt tumult på båten och alla var rädda, de visste att räddningen var långt borta, och livbåtarna skulle inte räcka till.
Just den här historien är fiktiv, men budskapet är minst lika viktigt ändå.
Folk slogs för att ta sig fram till livbåtarna och många ramlade omkull.
Tillslut kom Lars och hans fru Karin fram, men det fanns bara plats för en av dem, om båda hoppade i skulle hela båten sjuka.
Lars puttade undan Karin och hoppade snabbt i precis när båten släpptes ned i havet.
Det var den sista båten.
Alla såg på med chock, medan Karin kämpade i vattnet, och Lars satt kvar i livbåten.
Han tittade inte ens på sin fru. Vattnet var iskallt, och tog bara några minuter innan hon slutade kämpa och kroppen sjönk mot botten.
Lars fru var död, och hans dotter hade förlorat sin mamma.
När räddningen kom hade hela kryssningsfartyget sjunkit. Fick nu uppfostra sin och Karins dotter på egen hand.
Flera år senare, efter att Lars gått bort, fann dottern en dagbok som låg och samlade damm när hon röjde upp bland sin pappas tillhörigheter.
Då fick hon reda på sanningen om varför hennes pappa gjort som han gjorde den där dagen då hennes mamma dog.
Karin hade diagnosticerats med en cancer bara dagar innan föräldrarna åkt iväg med kryssningsfartyget.
Cancern var långt framskriden och hon skulle inte leva i många månader till.
I det kritiska ögonblicket när de nådde den överfyllda livbåten tog pappan sin enda chans för att överleva.
Så här skrev Lars i sin dagbok:
”Hur mycket jag än önskade att sjunka till botten av havet tillsammans med dig, så var jag ändå tvungen att tänka på vår dotter.
Tyvärr måste jag låta dig ligga ensam på havets botten, för evigt”.
Mellan allt gott och ont i världen, finns det många olika bakomliggande orsaker som ibland kan vara svåra att se. Vi har inte alltid all information på bordet, ändå har vi lätt för att döma andra.
Det är därför vi aldrig bara ska fokusera på ytan. För visst är det väl bättre om vi försöker förstå våra medmänniskor först, innan vi sätter en etikett på dem?
De som gillar att betala notan kanske inte gör det för att de vill visa att de har pengar. Kanske är det för att de värdesätter vänskap över pengar.
De som tar på sig extra mycket på arbetsplatsen gör inte det bara för att smöra. Utan kanske för att de tycker det finns ett värde i att ta ansvar.
De som alltid ber om ursäkt först behöver nödvändigtvis inte ha fel. Men eftersom de värdesätter människorna omkring dem kan de bjuda på detta.
De som är villiga att hjälpa dig, gör det kanske inte för att de är skyldig dig något. Men därför att de ser dig som en sann vän.
De som ofta skickar sms till dig gör det inte för att de inte har något bättre för sig. Det är kanske för att du hela tiden finns i deras hjärtan.
En dag kommer vi alla att tvingas skiljas från varandra. Vi kommer att sakna våra samtal om allt och ingenting; alla de drömmar som vi hade.
Dagar kommer att passera, månader, år, tills kontakterna blir allt mer sporadiska. En dag kommer våra barn att titta på våra bilder och fråga ”Vilka är de där människorna?”
Och du kommer att le och kanske fälla några osynliga tårar eftersom hjärtat värms och du kommer att säga: ”Det var dem som jag tillbringade de bästa dagarna i mitt liv med.”
Dela vidare den här berättelsen till alla du känner, kanske har de läst den förut, kanske inte. Men alla tåls att påminnas ibland!
