För lite mer än 10 år sedan inträffade något mycket tragiskt i den ryska staden Jaroslavl.
En person hörde ett skrik från ett hus nere på gatan. Hon insåg direkt att det var ett bebisskrik, men antog att föräldrarna hade situationen under kontroll.
Men när hon gick förbi huset dagen därpå, och dagen efter det, så hörde hon fortfarande ett hejdlöst gråt. Huset såg väldigt öde ut. Grannarna kände sig manade att ringa polisen, skriver sajten scribol.com.
När polisen kom till platsen möttes de av ett öde och ostädat hus. Personerna som hade bott där tidigare hade helt sonika dumpat alla sina tillhörigheter och lämnat stället.
Kvar fanns en liten skrikande bebis, som låg där för sig själv – mitt i all smuts och misär.
Bebisen omhändertogs omedelbart av polisen, men ingen visste hur länge hon hade legat där, skriver scribol.com.
Polisen och de sociala myndigheterna startade en utredning och lyckades identifiera flickan, som hette Liza Verbitskaya.
Lizas föräldrar gick dock inte att spåra upp.
Den lilla bebisen fördes till sjukhus där läkarna kunde konstatera att hon var kraftigt undernärd och hade en fraktur på höften.
Hennes tillstånd var kritiskt, men blev så småningom bättre.
Liza skulle placeras i ett barnhem efter vistelsen på sjukhuset. Men på sjukhuset kom en kvinna som heter Inna Nika förbi, vars egen son också var inlagd på samma sjukhus.
Inna besökte Liza varje dag och gav henne nya kläder, lite mat och några leksaker.
Så en dag var Liza borta och Inna blev mycket ledsen. Senare fick hon höra att Liza hade placerats i ett barnhem i närheten av sjukhuset.
Inna hade utvecklat ett så starkt band till Liza att hon ville adoptera den lilla flickan. Så hon kontaktade barnhemmet och undersökte möjligheterna.
Barnhemmet ställde sig positiva till idén, för de visste hur mycket Inna kände för flickan. Och efter att alla papper var i ordning kunde Liza äntligen flytta in till Inna.
Men det var något som inte stod rätt till med Liza. Hon kunde fortfarande inte äta fast föda, trots att hon nu hade blivit två år. Hon var också mycket rädd för höga ljud.
När hon var tre år kunde hon fortfarande inte gå, men Inna tänkte inte ge upp.
Inna skrev in Liza på dans, för att se om det kunde hjälpa hennes utveckling.
Och det fungerade! Liza mådde snabbt allt bättre.
När Liza började skolan tyckte hennes klasskamrater att hon såg ”exotiskt” ut. Hon blev retad för sitt utseende.
Men det var ingenting som hon lade någon energi på överhuvudtaget.
”Hon skäms inte över vem hon är. När hon var liten, sa jag till henne: ‘Människor kommer alltid att stirra på dig – var beredd på det!’”, säger Inna.
Nu är Liza i tonåren och har blivit känd för sina danstalanger. Hon har vunnit åtskilliga tävlingar och även fått pris på skönhetstävlingar.
Den stora framgången har gjort att Lizas biologiska mamma hört talas om henne. Mamman försökte även ta kontakt med henne, men Liza nobbade.
Hon ville inte, av uppenbara skäl, ha med sin biologiska mamma att göra. Mamman försökte med alla till buds stående medel få till ett möte. Men hon hade knappast juridiken på sin sida.
Den här berättelsen berörde mig djupt. Och det glädjer mig verkligen att Liza har hittat rätt här i livet. Att ha gått från ingenting, och blivit övergiven av sin egen mamma – till den här framgångssagan! Det är oerhört imponerande. En stor eloge också till Inna som gav henne en andra chans.
DELA artikeln om du också blev glad av att läsa detta!
