Jens, 21, dog plötsligt – med dessa hjärtskärande ord vill föräldrarna varna andra

Jens Lunde Tusvik gick bort den 28 januari. Han blev bara 21 år gammal.

Dödsfallet var plötsligt, oväntat och familjen är förkrossad.

Nu vill föräldrarna varna andra.

”Vi var alla fyra som kom hem från skolan och jobbet när pappa skulle hämta dig för middag. Den här dagen kommer vi aldrig att glömma” skriver föräldrarna i minnesordet.

21-årige Jens kämpade med missbruksproblem, och det var vad som så småningom tog hans liv.

Efter hans bortgång har familjen publicerat flera hjärtskärande ord om sonen i sociala medier. De vill nu varna andra och hoppas att det som hände med deras älskade son inte kommer att hända med någon annan.

Vår kjære Jens har mange gode venner, familie og bekjente som nå lurer på hva som har skjedd med han. Derfor velger vi å…

Gepostet von Gyril Lunde Tusvik am Mittwoch, 29. Januar 2020

Föräldrarnas minnesord

Föräldrarna har nu publicerat sina minnesord på Facebook, och där kommer de med en stark uppmaning – en varning till andra.

”Vi har en innerligt stor önskan här i dag. Snälla! Välj inte den lösningen! Berusning har skapat så mycket smärta för så många, inklusive alla runt omkring. Att försöka en gång kan få enorma och allvarliga konsekvenser”, skriver de.

De skriver också att det är en sjukdom och att det är något som kan hända i alla familjer. De vill därför se mer öppenhet i ämnet: Att vi vågar prata om det, stå tillsammans mot alla skadade och aldrig ge upp.

”Om denna tragiska händelse har hänt att åtminstone en person nu beslutar att hålla sig borta från berusning och denna miljö, så kan det komma något gott ur att vi har förlorat det käraste vi har”, säger föräldrarna i minnesorden.

Du kan läsa minnesorden i sin helhet längst ner i artikeln.

Hjärtskärande dödsannonsen

På Facebook har föräldrar också delat den hjärtskärande dödsannonsen.

”Vår kära, älskade, glade Jens,” säger bland annat.

”Vi saknar dig så mycket, Jens” är också ordval man lägger märke till.

7 februari begravdes han.

Mammans ord – efter dödsfallet

Dagen efter dödsfallet lade hans mamma ut följande ord:

”Vår kära Jens har många goda vänner, familj och bekanta som nu undrar vad som har hänt med honom. Det är därför vi väljer att gå ut med vad vi vet.

Vår vackra, fina, goda Jens dog hemma i sin säng på Heistad igår.💔 Vi är i chock och sorg, och allt är så smärtsamt och overkligt!

Vi vet inte dödsorsaken. Detta kommer att klargöras vid Rikshospitalet så snart som möjligt.
Vi tackar för alla varma ord och stöd som ni gett oss under denna mycket svåra tid. Vi ser alla meddelanden även om vi inte svarar. Vi kämpar oss igenom detta och måste ta en minut åt gången. Vi har en nära familj runt oss (…).

Varma kramar från Stein Thomas, Gyril, Elias och Live ❤️❤️❤️”

Här är föräldrarnas minnesord i sin helhet:

Minnesord för Jens Lunde Tusvik från mamma och pappa (läst i kyrkan) ❤️

”Kära, pojken vår! Det här är så innerligt svårt. Sorgen som vi nu känner är bottenlös och outhärdlig. Vi förlorade dig så fort! Tyvärr blev livet inte det vi drömde om.

För en och en halv vecka sedan upplevde vi en fruktansvärd mardröm. Alla fyra av oss hade kommit hem från skolan och jobbet när pappa skulle ta dig till middag. Den här dagen kommer vi aldrig glömma. Den rädsla vi kände. Världen kollapsade för oss och våra hjärtan trasades sönder. Hur ska vi klara att gå vidare utan dig?

När du föddes i Bergen för 21 år sedan gick vi båda på lärarhögskolan. Vi tyckte att det skulle vara trevligt att ha dig i skolan, eftersom barn sover mycket den första tiden. Men inte du. Från tre års ålder låg du i vagnen med vidöppna ögon för att se till att du inte missade någonting. Vid ditt eget dop var du tre månader gammal. Sedan sjöng du med full hals när orgeln drog igång. Du talade flytande när du var 1 år och du hoppade och sprang hela tiden. Vi kommer alltid att se ditt leende och de ljusa lockarna. Du åkte snowboard när du var 4 år, du klättrade, hoppade och föll. När du var 6 år tog hoppade du trampolin på stranden. Du älskade att vara aktiv och leka. Vi minns ditt stora leende när du började skolan. Du gladde dig oerhört! Tyvärr gick denna glädje snabbt ut, och inställningen till skolan på den tiden blev för snäv för dig. Vi pratade ofta om att du skulle ha det bra om du bodde i regnskogen …

Vi ville så gärna att du skulle få utnyttja din enorma potential och få utlopp för all energi. Du var aktiv i många olika sporter och du behärskade alla lika bra. Det blev dock svårt att förhålla sig till fasta tider och regler. Vi vet också att du inte gillade konkurrens, att aktiviteten och spelet var tillräckligt i sig. Det var utomhus du var i ditt ess! På båtturer under somrarna med familjen var det alltid du som började gömma dig, simma, hoppa från bergen, fiska och mycket mer. Du kom också på ett nytt spel som heter ”Knacka på lekstugan” och fick med dig hela området. Du lärde dig både Elias och Live att cykla, åka skidor, dyka, hoppa på trampolin, hoppa från lekplatsens tak och mycket mer. Du var en förebild som de såg upp till i aktivitet. Du brydde dig om dina syskon och såg efter dem utan att alltid vara klar över det.

Det har alltid varit något speciellt med dig Jens. Du hade otroligt mycket kompetens inom alla områden. Om du var intresserad lärde du dig snabbt och enkelt. Då var du uthållig och enorm att stå vid din sida. Din motorik var imponerande! Du var också lösningsorienterad. När du åkte med idrottsklassen på Hardangervidden hade du glömt din sovsäck. Det var 0 grader. Din lärare sa att det var typiskt dig, men tack och lov att det var du för att du kunde hantera det. Allt kunde du!

Familjen har alltid betytt mycket för dig. Du var på semester och resor med oss ​​och skulle också åka med oss ​​nu under sommaren. Traditioner var väldigt viktiga för dig, och förra julen kom du hem för att dekorera din julgran med Elias och Live. ”Det är tradition!” sa du. Efter en champagnefrukost med dina vänner den 17 maj, var du tvungen att åka ut och fira lite på Heistad med familjen till din mormor och morfar, även om alla andra åkte till stan. Och varje vår sedan du var liten och fram till nu har du alltid kommit med en bukett med de första blåsipporna hem till mamma.

Livet med dig har varit en berg- och dalbana och det har varit utmanande att vara bra föräldrar och syskon. Du kämpade med en inre oro som fick dig att agera mycket på impuls. Du kände dig utanför och annorlunda, och berättade för oss att även om du var med många människor, kunde du känna dig ensam. Alla dessa känslor fick dig så småningom att bli berusad. Du ville lösa det svåra, du hittade något som gav dig spänning och lugn när du behövde det. Du var övertygad och säker på att detta var helt ofarligt att prova. Du sa att du hade full kontroll, att vi var gammaldags och inte hade någon aning.

Vi har kämpat för dig Jens och gav aldrig upp. Pratade med dig, försökte ta hand om dig dag och natt, ringde dig, registrerade dig, körde runt och letade efter dig, skrek, skrek och grät, men inget fungerade. Problemen blev större och vi var livrädda. Du hade inte längre kontroll. Som vi har förstått det, skulle du prova något nytt den här gången. Du kunde inte tåla det här. Förhoppningen vi har haft så länge, att detta kommer att gå bra, kollapsar. Mitt i all sorg är det bra att veta att du inte önskade det här själv. Du var lycklig i livet. Vi vet också att du inte led.

Det är svårt att känna att man befinner sig på utsidan av förväntningarna på hur livet ska levas. Vi tänker att den form vi pressas in i ofta kan kännas för smal. Att känna att vara annorlunda eller känna sig utanför är den kortaste vägen till smärtsamma lösningar, som berusning.

Vi har en innerligt stor önskan här idag. Snälla! Välj inte den lösningen! Berusningen har skapat så mycket smärta för så många, inklusive alla runt omkring. Att prova det en gång kan få enorma och allvarliga konsekvenser. Ingen vet om man är kan bli beroende och om du är det är det så kraftfulla krafter som styr. Om denna tragiska händelse gjort att åtminstone en person nu beslutar sig för att hålla sig borta från berusning och denna miljö, så kan det komma någonting gott ur att vi förlorade det käraste vi har.

Detta är en sjukdom och det kan hända i alla familjer. Vi måste våga tala om det. Och vi måste stå tillsammans mot allt detta onda och aldrig ge upp.

Du Jens sa att nu skulle du få hjälp eftersom du inte skulle fortsätta längre. Du skulle ha ditt första möte med en berusningskonsult förra fredagen. Du berättade för oss flera gånger på sistone att du äntligen hade fått reda på att du ville bli snickare och undersökt möjligheten till att bli lärling. Vid söndagen planerade du och pappa en promenad på Hardangervidden till sommaren. Planerna för framtiden var nu många och ljusa.

Du hade alltid många omkring dig som stödde och hejdade på dig. Farfar som ringde och skrev till dig många gånger varje dag. Bra och nära samtal med mormor och morfar, farmor och farfar. Moster Hege som har åkt med dig från Danmark. Kusin Lars som bjöd in dig till Oslo och försökte hårt för att få dig att förstå allvaret. Moster och farbröder, släktingar och kusiner. Lise på idrottslinjen som alltid hjälpte och stödde dig, gav dig nya chanser om du saknade uppdrag eller tester och tog dig som tränare vid Gulset tur. Hon såg dig! Kjetil i Eidanger IL som gick med dig som lägerledare för minderåriga flyktingar, cykelturer till Kristiansand, Trysil och Mallorca. Du hade många bra, fina vänner. Marthe som tog in dig och tittade på dig under de svåra tiderna hemma. Och du hade Thea, världens bästa flickvän som stöttade och förstod dig. Hon såg alla dina goda egenskaper och vem du var. Ni två planerade framtiden tillsammans, och vi är så glada över att ha fått henne in i våra liv. Många stod runt dig och oss. Ändå har vi känt oss ensamma och hjälplösa i ett system som inte fungerar.

Du lämnade många avtryck, Jens. Var du än har varit har vi fått feedback om att du gjorde intryck. Spelade och satte igång aktiviteter för barn du arbetade med, fått skryta för vuxna för din förmåga att prata och vara närvarande i nuet, inte minst att du alltid var välkomnande och artig. Oavsett vem – du respekterade alla.

Under dessa dagar har vi haft turen att få många besök från några av dina vänner. Det har varit så bra att prata, lyssna och gråta med dem. För några fantastiska vänner! De har delat och berättat så mycket om dig, och det har varit så bra. De sa att du var världens bästa vän och att ingen kan ersätta dig. När du var med dem skrev du ofta ett meddelande efteråt där det stod: ”Det var så trevligt och att vara med dig. Tycker om dig.” De sa att du såg alla och hade ett tredje öga. Du var mycket angelägen om att hjälpa de som behövde det och du var bra att prata med. Du hittade på mycket roligt och spred liv runt dig.

I vår djupa, oändliga sorg har vi hållits upp av bra människor runt omkring oss. Vi är oändliga tacksamma för all värme, organisering och hjälp. Varje gång vi gråter, finns det några armar som kommer och håller om oss. Vi behöver er i framtiden också!

Vi fyra måste nu lära oss att leva som en familj utan Jens. Vi är så lyckliga att ha fantastiska Elias och Live som är ett bra stöd.

Då måste vi komma ihåg att historien om Jens inte handlar om hans sjukdom. Den största delen av historien handlar om en pojke som levde starkt och intensivt och som gjorde ett mycket stort och gott intryck på många människor runtom honom. Han var en gåva, en man som inte gick längs motorvägen med alla andra, utan alltid valde vildvuxna stigar. Han spred mycket kärlek till ett stort antal människor. Jens hade ett kortare liv än vi hade föreställt oss, men vi fick också leva hela hans livet tillsammans med honom. Vi vet att det var bra för honom.

Kärleken vi delade kommer alltid att finnas kvar. De som finns med dig nu är lyckliga, Jens!”

Alla våra styrkekramar skickar vi till dessa modiga föräldrar som delar denna hjärtskärande historia.

Förhoppningsvis kan detta hjälpa – och kanske rädda – andra.

Dela gärna artikeln och lämna ett hjärta i kommentarerna för familjen.