Jean Hilliard var bara 19 år gammal när hon den 20 december 1980 körde av vägen när hon var på väg hem från en kompis i Minnesota, USA.
Lyckligtvis skadade hon sig inte allvarligt men det var minus 30 grader ute. Och hon insåg att hon antagligen skulle frysa ihjäl om ingen hittade henne i bilen snart. Hon beslöt sig därför för att försöka gå till en kompis hus i närheten. Skriver The New York Times.
Men det var längre än hon hade trott, nästan tre kilometer. Hennes ben var trötta och kalla, och bara några meter från kompisens hus kollapsade Jean. Det skulle ta ytterligare sex timmar innan hennes kompis hittade henne med ansiktet ned i snön.
Klockan var sju på morgonen när Wally Nelson lämnade hemmet för att åka till arbetet och såg sin vän ligga djupfrusen i snön.
Wally förstod att det var bråttom, men eftersom att Jeans kropp var så frusen fick han knappt in henne i bilen utan var tvungen att lägga henne på diagonalen för att hon skulle få plats. Så fort Jean var inpackad åkte han i ilfart till sjukhuset.
Läkarna gjorde allt de kunde, men var mycket skeptiska till att Jean skulle gå att rädda.
Hon var så kall att det varken gick att sätta dropp, eller ta temperaturen på henne.
“Jag kunde inte öppna hennes mun, jag kunde inte lyfta hennes arm, hon har djupfryst och stel som en stock täckt av is,” sa läkaren George Sather.
Det enda de kunde göra var att slå in henne i varma elektiska filtar, och vänta.
Ungefär två-tre timmar efter att upptiningen påbörjats hörde läkarna någonting oväntat i Jeans kropp. Ett hjärtslag.
Sakta men säkert började Jean att göra låga läten, och även att andas, även om det bara var ett tiotal andetag i minuten.
Helt mirakulöst fortsatte Jean att bli bättre för varje timme som gick.
Det var fortfarande en lång väg kvar för Jean men det gick åt rätt håll.
Men hon hade så omfattande frysskador att läkarna trodde att de skulle bli tvungna att amputera båda hennes ben.
Jean spenderade sex dagar på intensivvårdsavdelningen innan hon fick flytta till en vanlig avdelning. Efter 49 dagar fick hon äntligen komma hem. Förutom några ärr hade hennes frysskador nästan försvunnit helt, och hon behövde inte heller amputera varken ben eller tår.
Hon hade fortfarande en lång väg kvar innan hon var helt återställd, men hennes snabba återhämtning är ändå ett sant mirakel!
Ibland är det helt enkelt inte meningen att vi ska dö, dela om du också tror på ödet!
