För många är födelsen av ett barn välplanerad, efterlängtad och ett ögonblick av lycka. Men tyvärr inte för alla.
Lördagskvällen den 16 maj 1998 var Azita Milanian från Kalifornien, USA, ute och joggade med sina hundar. Hon hade blivit tillfrågad om hon ville följa med på fest, men avböjt erbjudandet bara timmar tidigare.
Mitt under springturen stannade en av hundarna plötsligt och började gräva. När Azita gick fram för att de efter vad det var hunden hittat fick hon en chock när hon såg två små bebisfötter sticka fram ur jorden.
Hon antog att barnet framför henne var dött, när det oväntat gav ifrån sig ett skrik. Snabbt grävde hon fram barnet som fortfarande hade navelsträngen hängandes från magen.
”Snälla dö inte,” sa hon till barnet, skriver Los Angeles Times. ”Jag kommer aldrig att lämna dig, Jag älskar dig.”
Hade blivit levande begravd
Barnet som låg inlindad i en handduk hade inte bara blivit dumpad, utan även blivit levande begravd.
”Han tog tag i min vrist och slutade gråta,” berättar Azita och fortsätter: ”Det var väldigt känslosamt”.
Vad är det för sjuk och elak person som skulle kunna göra något så hemskt mot ett nyfött litet barn.
Azita tog snabbt med sig den lille till sjukhuset och där han fick vård direkt. Hans kroppstemperatur låg på livshotande låga 27 grader men han överlevde.
Många engagerade sig i att hitta personen som övergivit pojken, som av sjuksköterskorna på sjukhuset fick namnet Christian, men ingen trädde fram.
Ett anonymt telefonsamtal ska ha kommit in där personen frågade vad straffet skulle bli för mamman som dumpat barnet, men hon trädde aldrig fram.
Myndigheter misstänkte att mamman antagligen varit mycket ung, fått panik efter födseln och därefter dumpat barnet.
Azita övervägde själv att adoptera Christian men efter all uppståndelse i media visste hon inte om pojken skulle vara säker hemma hos henne.
Under en period kunde hon hålla sig uppdaterad på vad som hände med Christian. Men efter att han blivit adopterad var det inte möjligt längre.
Hon drömde om att han en dag skulle hitta henne igen, precis så som hon hittat honom.
Men åren gick och hon hörde ingenting. Inte på 20 år.
Christian som adopterades kom till en bra familj. En familj som älskade honom och gav honom namnet Matthew Witaker. Men han fick behålla namnet Christian som mellannamn.
Visste in att han var adopterad
Men det var inte förrän han var 17 år som han fick reda på att hans föräldrar inte var hans biologiska.
När han var 20 år blev han tillfrågad av en lokal radiostation om han kunde tänka sig att göra ett DNA-test och sedan få svaren i livesändning. Han gick med på erbjudandet, och medbjuden i studion var även Azita.
Återseendet var kärt, och Azita som under alla år tänkte på bebisen hon hittade den där dagen kunde äntligen andas ut med vetskapen om att han hade fått en bra uppväxt och var lycklig.
Han var övertygad om att föräldrarna som övergivit honom inte hade blivit bra föräldrar och kunde inte tänka sig en bättre uppväxt än den han hade fått.
”Jag är här idag. Jag har levt ett underbart liv,” sa Matthew till Los Angeles Times. ”Jag adopterades in i en fantastisk familj. Jag hade inte kunnat be mina föräldrar om något mer.”
Dagen Azita fick återse Matthew, på hans födelsedag, tog hon med honom till platsen där hon hittat honom 20 år tidigare.
Dt var ett känslosamt ögonblick när Azita och Matthew återsåg platsen som kunde ha blivit hans grav.
Vilken tur att Azita hittade Christian den där dagen, annars hade han antagligen inte överlevt.
Kärleken till ett barn sitter inte i DNA:t, det sitter i hjärtat. Dela om du håller med!
