Ofta när jag sitter på bussen på väg hem från jobbet brukar jag scrolla genom Facebookflödet i mobilen. Det fylls av mycket onödigt om du frågar mig, men ibland är det något som fångar min uppmärksamhet.
Den här berättelsen är just en sådan, och den är väldigt aktuell.
För det pratas allt mer om jämställdhet, och framförallt om hur män behandlar kvinnor. Jag vet inte varför men det verkar som att vissa män helt glömt bort hur man uppför sig. Och fått för sig att kvinnor gillar att bli antastade och hånade. Varför vet jag inte, men jag hoppas verkligen att det beteendet snart är ett minne blott.
Kvinnan i den här berättelsen, Michele Howley, var med om någonting hemskt, men tyvärr inte helt ovanligt. Efter händelsen valde hon att dela med sig av den på Facebook.
Så här skrev hon:
”I lördags kväll gick, min mamma, mormor och jag för att se Chris Stapleton. Efter spelningen gick vi genom strömmen av människor som var på väg från eventet. Det var mycket folk men inte packat.
Jag kände hur någonting träffade mig bakifrån, precis på höger skinka. Jag vände mig om, en grupp killar gick bakom mig. De fnittrade. Jag tänkte, ’Det var säkert av misstag. Människor råkar stöta i varandra på konserter hela tiden.’ Jag tyckte jag hörde någon säga, ’Gör det igen.’ Men jag ignorerade det. Jag hörde säkert fel.
https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10214108289164930&set=pb.1343766684.-2207520000.1539326674.&type=3&theater
Mindre än en minut senare kände jag hur någon långsamt smekte sina fingrar över min högra skinka och klämde till. Jag bar en lång sammetskjol – jag kände allt – inklusive värmen från hans hand.
Jag vände mig om, puttade honom baklänges samtidigt som jag skrek ’Ta aldrig på en kvinna så där igen. Han klämde mig just på rumpan!’
Han tittade på mig med ett fånigt ansiktsuttryck samtidigt som han sträckte upp händerna i luften som om han var oskyldig. Två säkerhetsvakter som råkade stå i närheten tog tag i honom och vinkade åt mig att följa efter. Jag var varm av ilska.
Medan vi gick mot vaktkontoret sprang hans vän ikapp mig. Han sa: ’Kom igen, det var en komplimang. Hur kan du vara arg på honom? Det är inte hans fel att du har en snygg rumpa.’
När jag inte lyssnade sa han:
’Det är väl ingen stor grej, det är sånt som händer hela tiden. Du överreagerar.’
Vi gick tillsammans in på vaktkontoret och konversationen svängde helt.
’Min kompis skulle aldrig göra så. Han rörde henne inte. Hon ljuger.’
Polisen kom och frågade vad som hade hänt. De frågade om jag ville anmäla. Jag hade inte ens reflekterat över att jag kunde det. Överväldigad sa jag att jag inte visste.
De sa att jag skulle behöva stanna mycket längre medan de fyllde I alla papper, att jag skulle behöva dyka upp inte en gång utan antagligen flera gånger i rätten. De sa att det skulle bli svårt att bevisa.
Min ilska la sig lite, och en liten röst i mitt huvud sa: ’Är det verkligen en så stor grej? Han tog mig bara på rumpan. Sånt händer faktiskt hela tiden. Jag vill inte ta upp deras tid. Jag vill inte låta min mamma och mormor vänta.’
Jag sa att jag skulle tänka på saken, de gick och satte sig vid killens bord på andra sidan rummet och började förhöra honom och hans vän. Det var deras ord mot mitt.
Jag satte mig vid bordet där min mamma, mormor och Kevin, säkerhetschefen, satt. Han tittade på mig och sa med bestämt röst, ’Du måste anmäla, han borde inte komma undan.
Jag har en dotter.’ Min mamma och mormor höll givetvis med, och den lilla rösten inom mig försvann medan ilskan växte igen. Nu var jag i förarsätet igen.
https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10213410265274769&set=pb.1343766684.-2207520000.1539326674.&type=3&theater
Varför var det INTE en stor grej att en man tog sig friheten att inte bara ta på min rumpa en gång utan att ta på och klämma på den en gång till?
Varför skulle jag ta det som en komplimang?
Varför brydde jag mig om att vara en börda för polisen?
Varför var jag orolig att inte bli trodd?
Varför följdes min första känsla ilska av tvivel?
Varför var jag bara en rumpa att klämma på?
Polisen kom tillbaka efter en stund och frågade om jag ville anmäla. I Cook County måste det ha skett penetration eller kontakt med könsorgan för att klassas som sexuellt ofredande, så det skulle bli för misshandel. Jag svarade med samma säkerhet som killen som klämt på min rumpa haft.
En minut senare hade killen handklovar och leddes ut till polisbilen. Han skulle behöva betala borgen, skaffa en advokat och träffa mig i rätten.
Jag brydde mig inte om jag kunde bevisa för en domare att det hände. Jag skulle ta det så långt jag kunde. Dels för mig, ja, men mest för alla kvinnor (och män) som känner igen sig i min situation allt för väl, och upplevt mycket, mycket värre.
Jag väljer att tysta den lilla rösten som får oss att känna oss obekväma och istället stå upp för mig själv.
Jag säger hejdå till frestelsen att tro att det ’bara var en klapp på rumpan.’
Du klämde på fel höger skinka vännen. Vi ses i rätten.”
Jag hoppa att denna berättelse kan få fler män och kvinnor att inse att det inte är okej att ta på någon annans kropp bara för att man känner för det.
Om du är intresserad, gå fram och presentera dig istället. Jag kommer i alla fall aldrig att vilja ha kille som tafsar och tror att det är ett okej sätt att söka kontakt eller visa någon uppmärksamhet. ALDRIG. NÅGONSIN.
Dela berättelsen med dina vänner på Facebook så att fler får ta del av dess viktiga budskap!