Victoria hade spenderat nästan fyra år ’instängd’ i sin egen kropp.
Läkare förklarade för Victorias föräldrar att deras dotter var i ett vegetativt tillstånd, och det var tack vare att hon sondmatades som hon hölls vid liv.
De fick tidigt förklarat för sig att det inte var troligt att hon skulle återhämta sig.
”Vi förlorade henne”, sa mamma Jaqueline.
Det ingen visste var att Victoria kunde höra vad hennes nära och kära sa medan de vakade vid hennes sida.
Två år efter att Victoria hamnat i koma ’vaknade hon upp’ mentalt. Men hon kunde fortfarande inte styra över sin kropp.
Det var so matt leva i en mardröm, för Victoria kunde inte berätta för någon vad som hände.
Läkarens prognos
Vid det här laget hade läkarna upptäckt den ovanliga sjukdomen som låg bakom inflammationen i Victorias hjärna och ryggrad.
Hon hörde läkarna berätta för hennes familj att hon var hjärndöd. Hon skulle aldrig att återhämta sig från det vegetativa tillstånd hon befann sig i.
”Men mina föräldrar trodde på mig. De installerade ett sjukhusrum hemma i New Hampshire och tog hand om mig. Mina tre bröder – jag är trilling och vi har en äldre bror – pratade med mig och berättade vad som hände utanför mitt rum.
De hjälpte mig att kämpa för att bli starkare. De visste inte att jag kunde höra dem med det kunde jag”, sa Victoria till ESPN.
2010 hade Victoria lyckats ta sig ur sitt vegetativa tillstånd. Det började i december 2009, när hon lyckades ta ögonkontakt med sin mamma.
Efter det så påbörjades resa tillbaka till livet. Först kunde hon röra på ett finger, efter ett tag kunde hon vinka med hela handen. Tillslut kunde hon även forma ord som tillslut blev till meningar.
Hon lärde sig att äta själv och tillslut kunde hon även använda sin mobiltelefon.
Trots den otroliga framgången fans de ten sak hon fortfarande inte kunde göra. Röra sina ben.
Victoria fick hora att svullnaden i hennes hjärna och ryggrad hade orsakat permanent skada. Hon skulle aldrig kunna lära sig att gå igen.
Och alla specialister sa samma sak: ”Du kommer att få välja dig vid att sitta i rullstol”.
Retad för sin rullstol
Men Victoria hare n viljestyrka som är få förunnad. Och hon fortsatte att kämpa trots nästan obefintliga odds.
När läkarna sa att hon aldrig skulle gå, vägrade hon att acceptera det de sa. Hon skulle inte spendera resten av sitt liv i någon rullstol.
Trots hennes positiva inställning var det oerhört svårt för Victoria att göra några framsteg.
Dessutom blev hon mobbad när hon återvände till skolan i rullstol.
Hon hade sett fram emot att få börja skolan igen. Men efter den första skoldagen ville hon aldrig mer gå tillbaka.
Victoria kom hem, helt förkrossad och med gråten i halsen. Den dagen lovade hennes föräldrar att de skulle göra vad som helst för att hjälpa Victoria att gå igen.
Och de höll sitt löfte. De gav aldrig upp hoppet.
Och hoppet var egentligen det enda som Victoria Arlen hade – allt annat talade emot en förbättring.
Särskilt ett citat präglade hennes resa genom denna tuffa tid: ”Optimism är den tro som leder till prestation. Ingenting kan ske utan hopp och tro”.
Till slut var det minnena från Victorias barndom som skulle komma att bli vändpunkten.
Victoria Arlen växte upp nära en sjö och lärde sig tidigt att simma i poolen hemma. Hon började snart att tävla och vann alla tävlingar hon ställde upp i. Hon var en talang utöver det vanliga.
När hon började läka från sin sjukdom kom hon till den sorgliga insikten att hon aldrig skulle kunna simma igen. För det gick ju inte att simma utan ben trodde hon.
Men hennes bröder var av en annan åsikt, så 2010 skickade de ned Victoria i familjens pool. Hon var livrädd till en början – men det kom att bli vändningen i Victorias liv.
Hon fick tillbaka ”hoppet” som hon var i så desperat behov av. När hon simmade var hon fri från rullstolen. Till sin stora förvåning var hon fortfarande riktigt bra i bassängen.
I vattnet fick hon inte bara friheten tillbaka, utan också självförtroendet.
Sommaren 2012 var Victoria uttagen i USA:s paralympiska OS-lag. Hon tog hem tre silvermedaljer och ett guld i 100 meter frisim. Hon satte även världsrekord i 100 meter fritt.
När hon kom hem från London visste stora delar av världen vem hon var. Victoria blev inbjuden att tala som föreläsare och folk kände igen henne i mataffären.
Hon började berätta sin historia för tv-reportrar och i magasin, hon blev en ledstjärna för många runt om i världen.
Det fanns dock en sak som fortfarande störde Victoria: Den där jäkla rullstolen.
Under 2013 flyttade Victoria till San Diego för att delta i programmet Project Walk, som hjälper förlamade att gå igen.
”Min mamma och jag flyttade tillfälligt till San Diego och bodde med en familj så att jag kunde träna varje dag. Vi insåg att det här var platsen som kunde hjälpa mig, men vi ville inte leva hundratals mil från mina bröder och pappa.
Så, för att hålla sitt löfte, beslöt sig min familj för att öppna det första Project Walk-programmet på östkusten. På det sättet kunde jag träna varje dag och uppnå mitt mål, medan andra i min hemstad också skulle kunna få samma möjlighet”, säger Victoria.
Specialisterna på sjukhuset var dock fortsatt tveksamma till Victorias möjligheter att gå igen.
En läkare berättade att han knappast skulle satsa några större pengar på det. Victorias föräldrar svarade med att pantsätta sitt hus för att ha råd att stötta dotterns träning i ”Project Walk”.
Den 11 november 2015 tog Victoria ett första, litet steg.
Hon var fastspänd i en sele ovanför ett löpband. Två tränare hjälpte till att flytta på hennes ben.
Då hade det gått sex år sedan hon ”vaknade”. Hennes ben hade dödförklarats om och om igen av läkarna.
Ändå klev Victoria upp varje dag och tränade sex timmar om dagen för att försöka nå sitt mål.
Långsamt började hon återfå rörelse i sina ben och hon började gå med kryckor allt oftare.
Fem månader senare, den 3 mars 2016, släppte hon kryckorna helt och lade en fot framför den andra. Hon inte slutat sedan dess.
”Det går inte att säga varje dag är perfekt. Att gå är fortfarande utmanande och jag har fortfarande svårt att ta steg på egen hand. Jag bär en bygel, följer ett träningsprogram i två till tre timmar per dag och de dagar när mina ben känns mer förlamade använder jag min rullstol eller kryckor”, berättar Victoria.
Bara hennes tränare och hennes familj kände till omfattningen av skadan och det arbete som krävde för att Victoria skulle kunna fortsätta ta steg, varje dag.
”Men allt detta är värt det. Det hade gått 10 år sedan jag kunde se någon i ögonen, istället för att stirra på allas rumpor hela dagen”.
När Victoria bokstavligen reste sig från rullstolen visste hon inte riktigt hur folk skulle reagera.
Hon var osäker på hur folk skulle se på henne.
”Men då insåg jag att det här är min resa och ingen annans och kanske kan den skänka hopp till människor som behöver det mest”.
Idag har Victoria hittat sin nya identitet, efter en 10-årig turbulent resa.
Hon är en paralympisk guldmedaljör, programledare för den stora sportkanalen ESPN och en överlevare.
Victoria är på många sett ett vandrande mirakel och en inspirerande förebild för andra. Men hon är noga med att påpeka en sak:
”Jag gjorde inte det här på egen hand, jag är tacksam för alla som har hjälpt mig till denna punkt. Varje dag blir jag mer bekväm med min nya verklighet. Jag trodde att mina första steg den 3 mars 2016 skulle vara mållinjen. Men egentligen var det bara början”.
Vilken otrolig resa denna starka, modiga och inspirerande unga kvinna har gjort!
Det minsta vi kan göra är att dela hennes historia vidare, så att alla våra vänner också kan få chansen att inspireras och bli berörda av denna berättelse.
”Optimism är den tro som leder till prestation. Ingenting kan ske utan hopp och tro”.
All lycka till i framtiden, Victoria!