År 2006, när Victoria var 11 år gammal, föll hon sakta in i koma efter att ha drabbats av influensaliknande symptom.
Hon kände hur hon plötsligt inte kontrollera sina armar. Victoria kunde inte heller svälja ordentligt eller hitta rätt ord när hon ville prata.
Det var som om någon långsamt stängde av strömmen på kretskortet som styrde hennes kropp och hjärna. Hon gled långsamt bort från sin familj.
Sedan blev allting mörkt.
Victoria tillbringade nästan fyra år ”inlåst” inuti sin egen kropp.
Läkarna förklarade att Victoria hamnat i vegetativt tillstånd, hon fick sondmatas och kroppen var bara ett skal.
Familjen fick tidigt veta att det var osannolikt att hon skulle återhämta sig.
”Vi förlorade henne”, berättar hennes mamma Jacqueline.
Vad ingen visste var att Victoria kunde höra hennes närmaste, vid sjukhusbädden.
Två år efter att hon föll i koma ”vaknade” hon återigen upp mentalt, men kunde inte röra på kroppen. Hon kunde höra konversationerna runt henne, men kroppen ville inte lyda.
Victoria hade ingen möjlighet att meddelade vad hon gick igenom.
”Du kommer vara en grönsak resten av livet”
Vid den tidpunkten hade läkarna hittat de ovanliga sjukdomarna som orsakade svullnaden i hjärnan och ryggmärgen hos Victoria.
Hon hörde när läkarna förklarade för hennes familj att hoppet var ute. Hon fick höra att hon skulle förbli en grönsak för resten av sitt liv.
”Men mina föräldrar trodde på mig. De inrättade ett sjukhusrum i vårt hus i New Hampshire och tog hand om mig. Mina tre bröder pratade med mig och höll mig i handen och berättade vad som hände utanför mitt rum. De fick mig att slåss och bli starkare. De visste inte att jag kunde höra dem, men jag hörde allt”, säger Victoria till ESPN.
År 2010 vaknade Victoria äntligen helt från sitt vegetativa tillstånd och kunde göra sin röst hörd.
Det började redan i december 2009, när hon fick ögonkontakt med sin mamma. Hon började komma tillbaka till livet. Små ljud blev ord, ord blev meningar.
Hon började äta pudding på egen hand, men snart åt hon sin första biff på 4 år. Hon höll sin första mobiltelefon och lärde sig vad det innebär att ”gilla” något på Facebook.
Men trots dagliga framsteg var det något som aldrig blev till det bättre: Förmågan att röra på benen.
Victoria fick höra att svullnaden i hennes kropp hade orsakat permanent skada på ryggmärgen och att hon skulle bli förlamad från min navel och nedåt för resten av sitt liv.
Varje specialist sa samma sak: ”Du måste vänja dig vid att sitta i rullstol.”
Blev mobbad för rullstolen
Men Victoria hade en vilja som få andra. Hon tänkte övervinna det omöjliga.
När mina läkare sa att hon aldrig skulle gå, trodde hon inte på dem. Hon visste att det inte var meningen att hon skulle tillbringa sitt liv i en stol.
Trots den inställningen var det oerhört svårt för Victoria att göra några framsteg på den fronten. Hon blev dessutom mobbad när hon återvände till högstadiet i rullstol.
Hon hade sett fram emot att komma tillbaka skolan men efter hennes första dag ville hon aldrig mer gå tillbaka.
Victoria kom hem, totalt krossad och med gråten i halsen. Den dagen lovade hennes föräldrar att de skulle göra vad som helst för att hjälpa sin dotter att gå igen.
De höll det löftet. De förlorade aldrig hoppet.
Och hoppet var egentligen det enda som Victoria Arlen hade – allt förnuft talade emot en förbättring.
Särskilt ett citat präglade hennes resa genom denna tuffa tid: ”Optimism är den tro som leder till prestation. Ingenting kan ske utan hopp och tro”.
Till slut blev det minnena från Victorias barndom som skulle bli vändpunkten.
Victoria Arlen växte upp nära en sjö och lärde sig tidigt att simma i poolen hemma. Hon började snart att tävla och vann alla tävlingar hon ställde upp i. Hon var en talang utöver det vanliga.
När hon började läka från sin sjukdom kom hon till den sorgliga insikten att hon aldrig skulle kunna simma igen. Det gick ju inte att simma utan ben, resonerade Victoria.
Men hennes bröder tyckte annorlunda, så 2010 skickade de ned Victoria i familjens pool. Hon var livrädd till en början – men detta blev vändningen.
Hon fick tillbaka ”hoppet” som hon behövde för att komma tillbaka till mitt liv. När hon simmade var hon fri från rullstolen. Till hennes stora förvåning var Victoria fortfarande riktigt bra i bassängen.
I vattnet fick hon inte bara friheten tillbaka, utan också självförtroendet.
Sommaren 2012 var Victoria uttagen i USA:s paralympiska OS-lag. Hon tog hem tre silvermedaljer och ett guld i 100 meter frisim. Hon satte även världsrekord i 100 meter fritt.
När hon kom hem från London visste stora delar av världen vem hon var. Victoria blev inbjuden att tala som föreläsare och folk kände igen henne i mataffären.
Hon började berätta sin historia för tv-reportrar och i magasin, hon blev en ledstjärna för många runt om i världen.
Det fanns dock en sak som fortfarande störde Victoria: Den där jäkla rullstolen.
Under 2013 flyttade Victoria till San Diego för att delta i programmet Project Walk, som hjälper förlamade att gå igen.
”Min mamma och jag flyttade tillfälligt till San Diego och bodde med familj så att jag kunde träna varje dag. Vi insåg att det här var platsen som kunde hjälpa mig, men vi ville inte leva hundratals mil från mina bröder och pappa. Så, för att hålla sitt löfte, beslöt min familj att öppna det första Project Walk-programmet på östkusten. På det sättet kunde jag träna varje dag och uppnå mitt mål, medan andra i min hemstad skulle kunna återfå det hopp de behövde också”, säger Victoria.
Specialisterna på sjukhuset var dock fortsatt tveksam till Victorias möjligheter att kunna gå igen.
En läkare berättade att han knappast skulle satsa några större pengar på det. Victorias föräldrar svarade med att pantsätta sitt hus för att ha råd att stötta dotterns träning i ”Project Walk”.
Den 11 november 2015 tog Victoria ett första, litet steg.
Hon var fastspänd i en sele ovanför ett löpband. Två tränare hjälpte till att flytta på hennes ben.
Då hade det gått sex år sedan hon ”vaknade”. Hennes ben hade dödförklarats om och om igen av läkarna.
Ändå klev Victoria upp varje dag och tränade sex timmar om dagen för att nå sitt mål.
Långsamt började hon återfå rörelse i sina ben. Hon började gå med kryckor allt oftare.
Fem månader senare, den 3 mars 2016, släppte hon kryckorna helt och lade en fot framför den andra. Hon inte slutat sedan dess.
”Det går inte att säga varje dag är perfekt. Att gå är fortfarande utmanande och jag har fortfarande svårt att ta steg på egen hand. Jag bär en bygel, följer ett träningsprogram i två till tre timmar per dag och de dagar när mina ben känns mer förlamade använder jag min rullstol eller kryckor”, berättar Victoria.
Bara hennes tränare och hennes familj kände till omfattningen av skadan och det arbete som krävde för att Victoria skulle kunna fortsätta ta steg, varje dag.
”Men allt detta är värt det. Det hade gått 10 år sedan jag kunde se någon i ögat, istället för att stirra på allas rumpor hela dagen”.
När Victoria bokstavligen reste sig från rullstolen visste hon inte riktigt hur hon skulle reagera.
Hon var osäker på hur folk skulle se på henne.
”Men då insåg jag att det här är min resa och ingen annans och kanske kan den skänka hopp till människor som behöver det mest”.
Idag har Victoria hittat sina nya identitet, efter en 10-årig turbulent resa.
Hon är en paralympisk guldmedaljör, programledare för den stora sportkanalen ESPN och en överlevare.
Victoria är på många sett ett vandrande mirakel och en inspirerande förebild. Men hon är noga med att påpeka en sak:
”Jag gjorde inte det här på egen hand, jag är tacksam för alla som har hjälpt mig till denna punkt. Varje dag blir jag mer bekväm med min nya verklighet. Jag trodde att mina första steg den 3 mars 2016 skulle vara mållinjen. Men egentligen var det bara början”.
Vilken otrolig resa denna starka, modiga och inspirerande unga kvinna har gjort!
Det minsta vi kan göra är att dela hennes historia vidare, så att alla våra vänner också kan få chansen att inspireras och bli berörda av denna berättelse.
”Optimism är den tro som leder till prestation. Ingenting kan ske utan hopp och tro”.
All lycka till i framtiden, Victoria!