De flesta minns honom som den snälle drängen Alfred i Emil i Lönneberga. Eller som den tokige Dynamit-Harry i filmerna om Jönssonligan. Björn Gustafsons största roller älskas av flera generationer, vilket gör att han fortfarande känns igen som 87-åring. Men själv hade han aldrig anat att saker skulle gå som det gick.
Björn Gustafson föddes i Bromma utanför Stockholm 1934. Det var också där han växte upp och började sin skådespelarkarriär.
Allan Edwall fixade rollen
1954 kom han in som elev på Dramaten. Där blev han vän med skådespelaren Allan Edwall, som tipsade om Björn när de sökte skådespelare till Emil i Lönneberga.
– Tänk att jag inte grep då att filmerna om Emil skulle bli en sådan succé, sa Björn Gustafsson i en intervju med Expressen för några år sedan.
Flyttade till Katthult
Eftersom Emil i Lönneberga utspelar sig i Småland fick Björn som då var i 35-årsåldern, pendla mellan hemstaden Stockholm och Katthult.
– Jag pendlade från hemmet i Bromma till inspelningen i Småland. I början var det mest helginspelningar. Under veckorna spelade jag revyer och teater, sa Björn Gustafsson i den tidigare intervjun med Expressen.
Han märkte ganska snabbt att de långa resorna var påfrestande, vilket ledde till att han fattade ett beslut som kom på påverka hela familjen.
– Hela familjen flyttade ner till en gård utanför Katthult när jag spelade in. Vi bodde där under somrarna, säger Björn Gustafsson.
Känns igen överallt
Då hade han ingen aning om att han skulle bli “Alfred” med hela svenska folket i flera generationer framåt. Men trots att han “blev” sin karaktär, så landade han en till folkkär roll som älskas och imiteras över hela landet.
I år fyller Björn Gustafson 88 år, och trots att det gått flera decennier sedan han spelade in Emil i Lönneberga känns han fortfarande igen. Både som Alfred och som Dynamit-Harry.
– Jag blir igenkänd fortfarande. Det är både på gott och ont. Ibland kommer det människor hem till mig och vill ha autografer. Och så får jag brev. När många kommer fram och säger: ”Dig känner jag igen” brukar jag säga, ”nej, det kan jag inte tro.”
