I polisyrket ingår det att se en hel del misär som kan sätta sina spår i minnesbanken. Vad som enligt de flesta gör det värt det är möjligheten att hjälpa, och ibland även rädda folk.
Det är dock bara de riktigt empatiska människorna som blir bra poliser. Reneeshia McIntyre och Delia Pesina är exempel på sådana. De blev sannerligen poliser av rätt anledning.
Något som polisen Reneeshia McIntyre aldrig kommer att glömma är när hon och hennes kollega Delia var på en vanlig runda i ett utsatt bostadsområde i Dallas.
Båda reagerade på en liten tvååring som lekte utanför bostadshuset, och som gärna ville ha deras uppmärksamhet.
2-åringen ville visa något hemskt
Tvååringen ville visa dem något, och bad dem följa med. Det var som om barnet väntat på att poliser skulle dyka upp.
”Den där 2-åringen bjöd in oss”, berättar Reneeshia.
Tvååringen var för liten för att förklara vad det gällde, och eftersom poliserna fick en dålig magkänsla följde de genast med.
Barnet ledde dem in till en lägenhet där en livrädd mamma satt.
“Mamman började prata med oss och det ena ledde till det andra… Jag frågade mamman hur länge de hade bott där och hon sa ‘några månader’. Min första instinkt var att de precis hade flyttat in eftersom att det bokstavligen inte fanns någonting i lägenheten”.
Kvinnan sa inte så mycket mer just då. Det var som hon dolde något och var förtegen.
”Vi läste varandras tankar”
När Delia och Reneeshia lämnade bostaden tittade de på varandra.
”Vi läser liksom varandras tankar. Vi är partners, och jag sa omedelbart till henne ‘Vi kommer tillbaka, eller hur?’ Vi skulle ta hand om det”, säger Reneeshia.
Poliserna förstod att den här kvinnan levde i skräck och på flykt från ett våldsamt ex. Och även om det inte var “deras jobb” att fixa henne och barnen ett ordentligt hem, så valde de att göra just det.
Agerade utanför regelboken
Poliserna åkte och handlade allt man behöver för en funktionell bostad. De handlade även blöjor och mat till barnen, och körde hem allt till kvinnan, som de fixat en ny och trygg adress åt.
Barnen, som tidigare delat på madrasser, fick nu varsin säng, leksaker, och förnödenheter, och mamman fick sin trygghet.
“Jag kan inte ens säga hur tacksam jag är”, sa kvinnan efteråt.
