.
Michael J. Fox har nog de flesta en relation till. Den kanadensiske skådespelaren är kanske mest känd för ”Tillbaka till framtiden”-filmserien som kom på 1980-talet.
Han hade även en ledande roll i komediserien Spin City som slog igenom stort i tv-rutan internationellt, och den i dag 57-årige skådespelaren fick sitt första skådespelaruppdrag redan 1976 (”Leo and me”) då han bara var 15 år.
Fox diagnosticerades med Parkinsons sjukdom år 1991 och har kämpat mot sjukdomen sedan dess, också via den stiftelse han grundat. Där samlas det in pengar – med syftet att sprida information och kunskap, samt framför allt för att ta hand om de som drabbats.
Det var dock inte förrän efter hela sju år som Fox själv gick ut och berättade om sin Parkinson. Nyligen gick fyrabarnspappan ut i en intervju öppenhjärtig intervju med New York Times och berättade att han för en tid sedan började ramla ihop utan någon som helst anledning.
– Jag hade återkommande problem med ryggraden, säger han i den stora intervjun.
– Jag fick höra att problemen var godartade. Men jag fick också vet att stillasittande riskerade att ge mig rörelsesvårigheter och förminska känslan i mina ben.
Han försökte då att hålla igång.
– Då började jag plötsligt ramla. Det skedde så ofta att det var löjligt.
Michael J Fox berättar nu om operationen
Fox tvingades senare genomgå en operation i april förra året, och nu väljer han alltså själv att berätta om upplevelsen som följde.
– Det gick så långt att det antagligen var nödvändigt att genomgå en operation. Efteråt gjorde jag massor av sjukgymnastik. Jag gjorde allt jag skulle. Sen fick jag anbud som skådespelare, säger Fox i intervjun med New York Times.
Tanken var att han skulle börjat arbeta igen i augusti, men då kom ett bakslag. Han berättar att han gick jag ut i köket för att äta frukost efter att ha vaknat. Då trampade han snett och föll.
– Jag bröt armen så in i helsike illa. Det slutade med att jag fick operera in 19 skruvar och en metallplatta. Det var ett riktigt bakslag.
Han säger att han pressat sig själv hårt tiden efter operationen.
– Vad var det som fick mig att hoppa fram när jag hade suttit i rullstol sex månader tidigare? Det var för att jag hade vissa optimistiska förväntningar på mig själv, efter att ha nått resultat som berättigat dem. Men jag hade också haft motgångar. Det var bara det att jag inte tillskrivit dem lika mycket vikt.
Michael hoppas fortfarande att det ska gå att hitta ett botemedel mot Parkinsons, och det hoppet tar han med sig i sin stiftelse där de arbetar outtröttligt för att denna dröm en dag ska bli verklighet.
Han har sedan över 30 år tillbaka gott stöd i form av sin fru Tracy.
Här berättar Michael öppenhjärtigt om Parkinsons, för att öka kunskapen om diagnosen.
Precis som för många andra par har de fått kämpa. Tracy står bakom sin make i kampen mot Parkinsons sjukdom, och tillsammans arbetar de för att stötta forskningen att hitta ett botemedel. Deras kärlek är starkare än någonsin och de har en fin familj.
Att de har svetsats samman till ett starkt lag såsom de beskriver förstår jag verkligen efter alla hinder de gått igenom – stärkta ur tillsammans! Dela gärna vidare för att uppmärksamma och öka kunskapen om denna fruktansvärda sjukdom.
