Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas om någon ifrågasatte att ens barn i själva verket inte var ens egna. Det måste vara både hjärtskärande och förnedrande. Foster- och adoptivföräldrar får dras med sådant ofta. Detta gör att de är väl förberedda på plumpa kommentarer.
Men om någon hävdar att man kidnappat sina barn så får man nog säga att gränsen går för vad som är acceptabelt.
Det här amerikanska paret kunde hamnat i en extremt jobbig sits när de pekades ut som kidnappare för att deras barn inte såg ut som dem. För Love What Matters har de berättat sin historia.
När Keia Jones-Baldwin gifte sig med sin stora kärlek Richardo Baldwin hade hon redan en dotter – Zariyah, från en tidigare relation.
Richardo behandlade sin bonusdotter som sin egen, och Keia ville inget hellre än att de skulle utöka familjen så att Richardo fick pappa på riktigt.
Chockade när de såg barnet
Men att skaffa barn tillsammans var lättare sagt än gjort. Paret provade i ett års tid utan resultat, och eftersom längtan efter ett syskon till Zariyah var så stor så provade de IVF-behandling.
Dessvärre ville inte det heller fungera. Keia började se det som om ödet inte ville att makarna skulle få några fler barn. Men där hade hon fel.
”Visste inte om jag kunde älska ett annat barn”
När Richardo föreslog adoption var Keia öppen för det, även om hon tänkte att det aldrig skulle kunna kännas på samma sätt som med ett biologiskt barn.
“Personligen visste jag inte om jag kunde älska ett annat barn som inte var mitt biologiska, som jag älskade Zariyah. Och det skulle inte ha varit rättvist för något barn”, berättar Keia för Love What Matters.
Då hade hon ingen aning om vilka känslor någon annans barn skulle väcka hos henne.
Mamman: Är det här ett skämt?
När paret blev informerade om att det fanns en nyfödd pojke vars mamma inte ville ha honom sa de genast att de ville bli hans fosterföräldrar.
Det var bara en detalj som inte nämnts om pojken. Hans utseende kom därför som en överraskning på BB.
“När jag kom till sjukhuset såg jag så många vackra barn i NICU och undrade vilken svart eller brun liten bebis de skulle para ihop mig med. Sjuksköterskan ledde mig till den här lilla 1-kilos vita pojken. Som också var vacker kan jag tillägga. Inledningsvis tänkte jag för mig själv: ’Är de allvarliga. Är det ett skämt?’. Men så slog min moderliga instinkter in”, berättar Keia.
Ayden var söt som socker, men till skillnad från sina nya föräldrar och sin syster så var han vit i hudfärgen.
Keia såg sonens annorlunda utseende som en utmaning om att få folk att inte reagera lika mycket över olikheter, men det var inte enkelt.
Under hela pojkens uppväxt har människor frågat vems barn de burit runt på, och varför de valde någon som var olik honom. Vid ett tillfälle stoppades paret på affären, då en man skrek: “De har stulit den där bebisen!”.
När mannen började att filma och fotografera fick Keia nog och frågade vad han sysslade med. Mannen svarade att han filmade för att ha bevis, eftersom att de “uppenbarligen stulit” bebisen.
Istället för att låta sig förnedras av det olämpliga beteendet så vände Keia den händelsen och många andra till sin styrka.
Idag jobbar hon aktivt med att sudda ut gränser och fördomar mellan olika etniciteter och hudfärger.
På Facebooksidan Raising Cultures ska du ta del av bilder och berättelser ut familjens liv.
Dela gärna om då står bakom denna adoptivmammas budskap om att olikheter inte spelar någon helst roll. ”Kärleken är färgglad”, säger hon.
