Vi vrider tillbaka klockan och tar en titt i almanackan på november år 1963. En kvinna vid namn Julie Mannix levde då i Philadelphia, USA. Hon var vid tillfället 19 år och väldigt förälskad i en man som hette Frank von Zerneck. Men det fanns en tagg som satt djupt i deras förhållande.
Hennes familj, som var väldigt förmögen, ville inte erkänna deras kärlek.
En dag skulle Julie gå till gynekologen för en rutinkontroll. Läkaren var en vän till familjen som hade gått hos honom i många år, och han gjorde en oväntad upptäckt: Julie var gravid! Men det berättade han inte för Julie. I stället avslöjade han nyheten för hennes mamma.
För Julies familj var utomäktenskapliga födslar oacceptabelt. Men samtidigt hade de lagen att ta i beaktande: Aborter var nämligen olagligt i USA på den här tiden.
Vad Julies mor och far gjorde då? De hemlighöll för Julie att hon var gravid. Familjen ska ha hittat på olika förklaringar och lögner för att dölja för Julie att hon var gravid. Månaderna gick och tillslut kom mamman och pappan på en lömsk plan: De sa åt Julie att hon var deprimerad. På så sätt kunde de övertala henne att besöka psyket. På den här tiden var det nämligen lagligt att genomföra en abort för psykiskt sjuka personer.
Hon vägrade abort – låstes in
Det var ungefär då som Julie fick reda på att hon var gravid. Hon vägrade abort, och ville behålla sitt barn.
Då låstes hon in på mentalsjukhus av föräldrarna i ett halvår. Tills vattnet gick.
Den 19 april 1964 föddes lilla Aimee. Julie fick då bara träffa sin dotter en kort stund, innan hon tvingades skriva på adoptionspapper – och lämna ifrån sig Aimee.
Julie var så klart förtvivlad. Allt hon ville i hela världen var att återförenas med sin lilla dotter. Tänk så hemskt, att bli ifråntagen sitt barn från sina egna föräldrar?!
Hon försökte och försökte. Kontaktade olika organisationer inom kyrkan för att höra om de fått någon information var Aimee befann sig.
Hoppades på återförening
Månaderna gick. Och hon fick samma sak till svar: Myndigheterna fick inte lämna ut information om dottern till Julie. Hon hoppades så mycket att Aimee kommit till en bra familj. Men hon levde fortsatt på hoppet om att en dag i framtiden någon gång kunna återförenas med sin dotter.
Julie blev förstås traumatiserad av hela händelsen. Hon lämnade mentalsjukhuset och fortsatte leta. Flyttade till New York och började försörja sig som skådespelare. 1965 gifte hon sig med sin Frank och varje år, den 19 april, firade de sin dotters födelsedag. De kände att hon var med dem, trots att hon inte fanns där fysiskt.
Var fanns dottern?
Var fanns då Aimee? Det visade sig att hon blivit adopterad av en väldigt god familj, och att hon fått namnet Kathleen Marie Wisler. Tragiskt nog hade hennes adoptivmamma dött när hon bara var sex år gammal. Några år senare förlorade hon även sin adoptivpappa.
Kathleen hade nu växt upp och själv blivit mamma. Nu visste hon också om sin historia, och ville för allt i världen hitta sin biologiska mamma för att återuppta den kontakt de aldrig fick någon chans att etablera när hon föddes i mitten på 1960-talet. Hon vände sig till socialtjänsten i staden för att försöka spåra Julie. Det var då de fick träff – på en filmtjänst på internet, (den stora filmsajten IMDb). Där stod det om Julie Mannix – skådespelaren som också var Kathleens mamma.
Hittade mamman – på internet
Hon tittade på datorskärmen. Där fanns en blond och blåögd kvinna. Hennes mamma.
På samma sida på internet stod det att läsa att Julie gift sig med en tv-producent, Frank, bara ett år efter att Kathleen fötts. Hon tog mod till sig – ett beslut som skulle komma att skicka hela familjens liv i en ny riktning.
Hon skrev ett brev till sina biologiska föräldrar. De fick kontakt, och började prata med varandra via videosamtalstjänsten Skype.
– Jag kunde inte föreställa mig att jag skulle känna mig som en dotter igen. Och nu står jag här, omgiven av två starka och omtänksamma föräldrar som oroar sig när mina barn är sjuka och som ringer mig lite då och då utan någon egentlig anledning, skrev Kathleen i en känslosam artikel i Redbook Magazine.
This is the story of the child I fought so hard to save.
Posted by Redbook Magazine on Tuesday, November 8, 2016
De återförenades sent i livet, men trots Julies föräldrars fruktansvärda beslut för 50 år sedan känner de sig nu som en familj igen.
Här kan man se när Julie pratar om sina erfarenheter, som också blivit en bok:
Jag blev verkligen berörd av deras livshistoria. Detta bevisar också att det aldrig är för sent att återförenas med de man håller kärt, oavsett om åren gått.
Dela gärna denna historia vidare till dina vänner, så att de också får läsa om Julies tragiska livsöde men vackra återförening till slut!
