Det kan vara svårt att begripa, men det händer att mammor och pappor överger sina barn – bara för att de ser annorlunda ut.
Kanske är det resultat av vår utseendefixerade värld, där vi vill att allt ska vara så perfekt? När någonting eller någon faller utanför ramen är det lätt att bli rädd och kanske skämmas.
Därför tycker jag att det är så viktigt att lyfta fram andra exempel, där föräldrar visar att deras kärlek är ovillkorlig – oavsett vad. Att det går att övervinna de mest omöjliga situationerna, om man bara håller ihop och stöttar varandra.
Berättelsen om lilla Brenna är en historia som träffar mig rakt i hjärtat och som jag hoppas kan inspirera många fler!
Courtney och Evan Westlake levde familjedrömmen. Paret har varit gifta sedan 2007 och två senare kom deras första barn, sonen Connor.
Men Courtney och Evan kunde tänka sig fler barn och 2011 fick makarna veta att Courtney var gravid igen.
Naturligtvis var paret mycket glada när de insåg att deras liv återigen skulle fyllas med vaggvisor, babyfiltar och nappflaskor.
Även om de varit med om proceduren tidigare, såg föräldrarna fram emot de första ultraljudsbilderna.
Och de var lika upprymda varje gång de lämnade sjukhuset och läkarna försäkrade om att allt såg bra ut.
Några månader in i graviditeten, fick Courtney och Evan beskedet att de väntade en flicka: Connor skulle få en lillasyster…
Inte undra på att han blev glad!
Courtney och Evan började att fantisera om allt vad en liten tjej skulle innebära för familjen.
”Jag får väl lära mig att fläta håret nu”, skrattade pappa Evan.
Den stora dagen kom bara några veckor före nyår. Flickan föddes utan komplikationer och Courtney var överlycklig över att få välkomna sin dotter till världen – men snart fick hon panik.
Det blev uppenbart för alla på BB att något inte stämde, när de såg flickans hud.
Alla planer på att ta hem sin nya tjej till familjehemmet krossades omedelbart, för denna lilla tjej var inte som alla andra.
Lilla Brenna föddes omsluten av en tjock, gulvit klisterhinna. Hon rörde sig inte, hade extremt hög kroppstemperatur och hela kroppen var täckt av sår.
Brenna behövde intensivvård direkt – annars skulle hon inte överleva. Courtney och Evan fick hålla sin dotter först två veckor efter förlossningen.
Snart konstaterade läkarna Brenna fötts med en allvarlig, ärftlig sjukdom som kallas Harlekiniktyos.
Vad är Harlekiniktyos?
Sjukdomen leder till att huden växer cirka 14 gånger snabbare än normalt.
Det skapar en rodnad över hela kroppen, något som påverkar även ögonen, munnen, näsan och öronen. Sjukdomen är obotlig och oftast dödlig.
Åkomman kan dock lindras och hållas i schack med salvor och olika former av egenvård som måste göras flera gånger dagligen resten av den drabbades liv.
Med alla fysiska utmaningar som kommer med Harlekiniktyos visste föräldrarna att de hade en tuff tid framför sig.
En svår, känslosam resa tog sin början – men att ge upp på sin dotter var inget alternativ!
Föräldrarna ville inte begränsa Brenna genom att stänga henne inne. Tvärtom ville de visa upp sitt mirakel för världen och i takt med att Brenna växte tog hon för sig allt mer.
Men mamma Courtney mötte ofta främlingar som pekade på Brenna och fällde högljudda kommentarer om hennes hud. Det krossade hennes hjärta mer än något annat.
Courtney kunde visserligen förstå att andra barn är nyfikna på Brenna, eftersom hennes dotter ser speciell ut.
Men vad som verkligen upprör Courtney är reaktionen hos många föräldrar. De drar undan sina barn bort så fort de ser Brenna och ber sina ungar att vara tysta i Brennas närhet.
”Varför gör de avståndet mellan oss så stort? Varför tar de inte oss som ett positivt exempel, för att lära sina barn att andra barn kan se annorlunda ut och att det inte måste vara någonting dåligt?”, frågar sig Courtney.
Courtney ser hellre att föräldrar kommer fram och pratar med henne och Brenna, istället för att vända bort blicken och fly från lekplatsen.
Samtidigt är Brenna en stolt och kaxig liten flicka, som inte låter någon trycka nedan henne. Hon är trygg i sig själv, tack vare stödet från familjen.
Inte från storebror Connor, som verkligen avgudar sin lillasyster och står upp för henne, alltid – oavsett.
Trots en tuff vardag är Evan, Courtney och Connor stolta över sin lilla kämpe.
Och det är med all rätt!
”Varför försöker föräldrar undvika samtal om människor som ser annorlunda ut? Vad är de rädda för? De kunde bara komma fram till oss och frågar hur gammal Brenna är”, säger Courtney.
”När ett barn frågar varför Brenna är så röd och svullen, varför kan de inte bara vara ärliga och säga ”jag vet inte, men det är inte så viktigt hur någon ser ut. Vi är alla unika, eller hur?”
Helt rätt, Courtney!
Varje kväll badar pappa Evan sin dotter, en procedur som måste skötas varje dag.
Samme man som skämtade om att fläta sin dotters hår stryker nu henne mycket försiktigt, men stadigt, med en trasa för att tvätta bort fjällande hud.
Sjukdomen gör också att Brenna inte har så mycket hår, men det lilla hon har kammar pappan omsorgsfullt, varje dag.
Det blev stort jubel där hemma när Brenna fick sin första hästsvans!
På de allra flesta sätt är Brenna som alla andra barn. Hon älskar sin familj, hon älskar att leka och att läsa godnattsagor tillsammans med sin storebror och pappa.
Föräldrarna är övertygade om att Brenna kan göra vad hon vill i livet, även om ingenting blev som de hade tänkt.
Courtney skriver nu regelbundet om familjens vardag på sin blogg, Blessed by Brenna, och hon har även skrivit en bok som heter A Different Beatiful, som publicerades i augusti 2016.
Familjen hoppas att deras öppenhjärtliga berättelse kan hjälpa andra att förstå och uppskatta människor som ser annorlunda ut.
Och visst är Brenna väldigt söt och fin, precis som hon är?
Brennas berättelse är verkligen en viktig påminnelse om att ingenting, inte ens den värsta medicinska diagnos, kan ta ifrån en människa rätten att vara lycklig och göra det hon vill göra!
Dela gärna vidare Brennas inspirerande mod om du också vill öka medvetenhet kring hennes sjukdom.
Tillsammans kan vi försöka se till så att alla barn får en trygg uppväxt, utan att mötas av fördomar.
