Känsliga läsare varnas: Den här texten har starkt innehåll gällande barnafödsel och missfall.
En förlossning är det mest fysiskt smärtsamma och känslomässiga en kvinna kan genomgå under sitt liv. Därför vill de flesta ha sin make, mamma eller annan närstående att hålla i handen när det är dags.
33-åriga Ashley från USA fick ingen av dem. På grund av coronaviruset tvingades hon förlösa sitt barn ensam, men det var tyvärr inte det värsta.
När 33-åriga författaren Ashley LeMieux var i graviditetsvecka 16 när hon började få extrema smärtor i vad som kändes som buken.
Ashley blev livrädd att det var något fel med bebisen, som hon och maken längtat så mycket efter.
Smärtorna blev värre, och Ashley kördes till sjukhuset för tester, men under dessa fick maken hålla sig borta, på grund av säkerhetsskäl för covid-19.
Nära blodförgiftning
Provresultaten skulle vara en lättnad. Bebisen var okej, då smärtan orsakades av infektion i Ashleys njurar, som gjorde att Ashley riskerade blodförgiftning.
Men trots att läkarna sa att bebisen mådde bra så hade Ashley en dålig magkänsla, och en oro som inte ville släppa.
”Jag var nära njursvikt och hade en mycket farlig infektion i mitt blodomlopp,” skriver Ashley i ett brev till Café Mom.
Men det fanns fler dåliga nyheter: Ashley fick ännu inte träffa sin make, då hon skulle läggas in i ett separat rum där han inte var välkommen på grund av spridningen av covid-19.
I takt med att timmarna gick blev Ashleys tillstånd sämre och smärtorna allt kraftiga. Vid det laget visste den blivande mamman att hennes värsta farhågor skulle besannas.
Läkarna tog nya ultraljud, men denna gång hittade de inte bebisens hjärtslag.
”Jag bad dem berätta för mig vad som pågår, men ultraljudsteknikern sa att han inte fick säga något, det var bar doktorn som fick göra det”.
Ganska snabbt därefter meddelade läkaren att Ashleys bebis inte längre levde, och att det var upp till Ashley hur de skulle leverera sonen.
”Jag levererade honom ensam”
Kort därefter, när Ashley låg ensam i sjukhussängen och försökte tackla beskedet, satte värkarna igång.
”Min bebis kom snabbt. Jag levererade honom ensam. Skrikande, gråtande, och jag bad om att det inte skulle vara verkligt. Och sedan väntade jag på att en barnmorska och sjuksköterska skulle komma och ta mig till förlossningen”, berättar Ashley.
Ashleys son levererades på morgonen den 27 mars, men fick tyvärr inte stanna.
Efter den traumatiska upplevelsen har Ashley skrivit en hel del om händelseförloppet och tiden efter, för att ge styrka åt andra kvinnor och par som förlorat ett barn.
Jag kände att viruset tog bort min mänsklighet, och det blev viktigare än människans behov av att få stöd, hålla och hjälpa till genom traumatiska stunder i deras liv.
”Jag kände att viruset tog min mänsklighet ifrån mig, och det blev klart för mig hur stort människans behov av att få stöd, hålla hand och få hjälp genom trauman är”, skriver Ashley.
Ingen ska behöva gå igenom något sånt här ensam. Alla tankar går till Ashley och hennes man som förlorade sitt barn.
